Tänk som om du vore din hund!

Jag upplever att de personer som tränar mycket hund och är insatta i inlärning ofta har lätt för att berömma sin hund och inte lägger ”fel” som sker i träningen på sin hund (inklusive mindre populära beteenden hunden kan tänkas utföra i vardagen) utan på sig själva. Helt rätt som sådant då hunden aldrig gör ”fel” utan kort och gott gör det den lärt sig och efter vad som lönar sig! Men jag upplever lika ofta att vi tvåbenta å andra sidan kan ha väldigt lätt för att döma oss själva när det inte går som vi vill.

Min egna senaste fallgrop där jag dömt mig själv är att jag tänkt att ja men det där KAN jag ju! Ändå gör jag det inte och tar mig inte i ”mål”, vilket skapar frustration/obehagskänslor då jag tycker jag är urkass som inte gör fast jag ju kan.

MEN har ni tänkt på en sak… Tänk på en valp som ska lära sig sitt. Jag kan ofta höra nya hundägare uttala att min hund KAN sitt men gör det inte och lyssnar inte på vad jag säger. Jag kan då lättsamt börja introducera tanken och prata om att frågan är om valpen verkligen KAN sitt då? Jag menar… vad menas med att kunna saker som t.ex. sitt. Det är ju en sak att kunna sitt på signal för valpen när den är i sin vana miljö på hemmaplan. Med en fokuserad ägare och utan andra valpar, doftfläckar, människor, fladdrande löv… o.s.v. runt sig.

En hund kan ju kunna en sak som t.ex. sitt i en specifik setup men inte i en annan. Vi kan inte förvänta oss att en hund ska kunna t.ex. SITT i alla miljöer och kanske med en nervös matte som det lätt kan bli i till exempel en kurssituation eller för att inte tala om på tävling om det inte tränats och belönats. Det behöver tränas, tränas och tränas och ges de förutsättningar som behövs här och nu, där och då för att hunden ska kunna klara av att utföra SITT på signal. Här är det jag som ägare som behöver ta ansvaret att träna på ett schysst, roligt och lagom lätt och utmanande med genomtänkta kriterier för att nå till målet tillsammans. Att till exempel stå och upprepa sitt, sitt, sitt… många gånger är inte en lösning för att få hunden att lära. För hunden blir beteendet bara mer och mer utjatat och det bli en avlärning istället för inlärning. Enkelt uttryckt kan man säga att hundar gör det som lönar sig i deras värld! (Sen är det ju lite mer ”komplext” än så rent träningsmässigt men jag tror ni är med mig här).

Så vad har då det här med oss tvåbeningar att göra. Jo, men det samma gäller väl också för oss?! Tillbaka till min frustration om att tycka jag är urkass som inte gör fast jag ju kan. Då är kanske den relevanta frågan… Ja, men kan jag det verkligen då? Om jag inte gör? Svaret är rätt så givet NEJ det kan jag inte. Kan jag inte så är det väl lika illa att tycka jag är kass som om jag skulle tycka att min hund beter sig kasst för att hen inte kan SITT när det springer runt andra valpar m.m. när vi inte tränat på det och inte belönat upp beteendet. Med hundar tänker jag alltid vad är det som gör att min hund inte kan t.ex. SITT i den här situationen? Är miljön runt för svår/ny? Är jag otydlig? (t.ex. har jag fått byta min liggsignal till LÄGG då SITT och LIGG lät för lika varandra och jag blev alltså otydlig för min hund (tack husse för att du påtalade hur lika jag lät i mina uttal)). Har jag tillräckligt bra lön till min hund så hen vill göra det jag ber om? Är min hund för trött/har ont?… VILL jag göra det jag tänker att jag ska göra? Behöver jag göra det? Om inte kanske jag ska släppa uppgiften helt och hållet. Hur är miljön runt mig? Behöver jag minimera störningar? Vad är det som stör ut? Vilka förutsättningar behöver just JAG som individ för att göra eller inte göra det jag inte gör? 😉

Lite förlåtande kan tanken om att vi alla gör så gott vi KAN vara också när vi möter personer som har en helt annan verklighetsuppfattning än en själv. Tycker ordspråket; ”Där kunskapen tar slut träder våldet in (fysiskt eller verbalt)” passar in här. För att personer gör så gott som de kan så är det inte lika med att acceptera allt som görs eller sägs. Jag har själv brutit kontakter där våra möten inte supportat mig alls till att bli en gladare, nöjdare, mer avslappnad och bättre person. Tvärtemot har mötena präglats av att jag anpassat mig, fått mig att må sämre, bli spänd, tvivla mer och mer på mig själv och gett mig mindre självförtroende/självkänsla. Då är det bättre att bryta när en kan.

Var reko och schysst både mot din hund OCH dig själv. Att tycka vi är kassa för att vi inte gör saker hjälper föga. VILL jag göra det till att börja med? Backa ett par steg (precis som i hundträning) och gör det enklare och se vad behöver vi som individ innan, under, efter det beteende vi vill se mer av? Och fungerar inte de hjälper vi sätter in för att det ska funka? Då är det förmodligen inte just det som faktiskt är en hjälp utan någonting annat. 😉

DET här blev en jättelång text och vad jag vill uttrycka är väl egentligen: Sträck på dig, var stolt och umgås med personer som vill se dig blomma! För min del är det personer som ser mig, som peppar, som vågar säga till mig på riktigt när jag håller på att fega ur eller om jag är på väg att göra/inte göra saker som inte gagnar, som tror på mig, som finns där… Som också visar sig själva, ber om support och kan tycka annorlunda än jag. Ni är flera och jag är så tacksam över att ni finns i mitt liv!

NU väntar jag spänt på ett mejlsvar som kommer innebära en ytterligare utveckling av hundverksamheten framöver. 🙂 Jag kommer hoppa på och göra något som jag i flera år sagt att nej det där är inte för mig. Fortsättning följer…

KRAM till oss alla! Ha det hunderbart. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.