Nytt kapitel. Vad har hjälpt?! (& hjälper).

Det är fortfarande samma bok och historien finns kvar. Dom tidigare sidorna är skrivna, tryckta och utgivna, levda. Både det fantastiska och tragiska.

Idag är det 4år sedan vår dotter Emma dog. Till slut orkade hon inte längre. Hon orkade inte längre med dom känslor som plågade henne, alltför länge och alltför starkt! Historien har jag bloggat mer om tidigare och upprepar inte här.

Nu vill jag mer dela med mig av vad som hjälpt mig i sorgeprocessen och även ur den utmattning som givet varit efter flera års kämpande och med känslor mellan hopp och förtvivlan.

Först vill jag skriva att nej enbart tid LÄKER inte alla sår! Precis som om du håller på att förblöda fysiskt och det då tas in support direkt för att få stopp på blödningen, så är snabb support utifrån något jag ser som en väldigt viktig faktor i sorgeprocessen. Eftersom min man jobbar som parterapeut så hade vi fint med kontakter inom terapisfären (vi arbetade tillsammans före Emmas död). Och yes, underbara grannar och några nyfunna vänner. Listar det jag upplevt stärkande utan inbördes ordning i viktighetsgrad. Tänker att det som hjälpt mig och det jag skriver nedan kanske kan vara till viss support för någon mer.

  • Grannar som ringde på dörren och gav en kram, sa något litet ord, lämnade mat utanför dörren, ett tänker på er kort.
  • Goda vänner, (terapeuter) som tog emot oss i sitt hem redan någon dag efteråt. Fick middag, fick prata av oss. Höra deras ärliga tankar, reflektioner och vara i deras varma, kärleksfulla atsmosfär.
  • EMDR för hjälp med dom mer envisa traumatiska bilder som fastnat på näthinnan från jobbiga situationer.
  • Första akuta veckorna – sömnmedicin och lättaste lugnande medicin som inte var beroendeframkallande för att få sova och hålla dom mest hemska känslorna i schack. Var noga med att trappa ner på dom här redan efter en tre veckor i mitt fall.
  • Kostrådgivning från redigt bra idrottsnutritionist. Hade ätit kasst under en längre tid på grund av akututryckningar, stress, kaos… ja, ni förstår nog. Jättebra för att boosta kropp och knopp.
  • Naprapat, kiropraktor när det gått en tid. Något som var för mig, komma iväg för egen tid. Puff och energi in för att få hjulen att rulla åt positivt håll. Fysisk uppbyggnad, power.
  • Samtal med professionell regelbundet, snabbt efter traumat och kontinuerligt under en tid. Prata, prata, prata, bearbeta.
  • Besökte platser som jag och Emma hade minnen ifrån.
  • Musik. I början musik som frigjorde gråt, känslosamma låtar. Låtar om förlust, saknad, sorg. Låtar som Emma tyckte om och vi hade som lite gemensamma. Sen mer stärkande låtar med pepp, styrka och energi. Nu mer blandat och kan lyssna på gladglada låtar nu, vilket jag inte alls kunde göra i början.
  • Brusreducerande hörlurar med bra ljud i. Kunna stänga ute omgivningens brus för återhämtning och hjärnvila. Peppmusik inför jobb, fysträning och för att få in energi.
  • Tillåter mig själv att emellanåt beställa hem mat eller äta ute när matlagning känns tungt.
  • Bearbetat genom att titta på mycket foton av Magnus/Emma. Plockat, luktat på, känt på, väckt upp minnen och bearbetat via tidigare sparade leksaker, kläder, böcker, teckningar som Emma gjort. Skänkt bort något, slängt något, sålt något och sparat en del.
  • Skrivit om det, precis som jag gör nu.
  • ”Tvingande” positiva rutiner. Det går inte att ligga kvar i sängen när en har hundar med glada svansar som kommer och slickar en i ansiktet på morgonen. Bästa väckningen för att komma upp och ut. Även inbokade tider med andra som en inte vill missa.
  • Antidepressiv medicin under en begränsad period.
  • Ligga och andas djupt och medvetet långt ner i magen.
  • När någon erbjuder support och hjälp. Tveka inte att säga ja tack, (eller nej tack) efter vad som ärligen är till din hjälp.
  • Natur.
  • Läst på och tagit in information om sorgbearbetning och om självmord.
  • Nyfunna vänner med liknande värderingar. Rent hem och ett polerat yttre är inte det viktigaste. Vänner som jag kan vara mig själv tillsammans med utan krusiduller. Med både det glada och ledsna.
  • Varit öppen med det som hänt.
  • Komma tillbaka rätt snabbt i jobb men på en lägre nivå. Jag splittrar mig inte längre utan har 100% fokus på arbete med hundar och deras ägare. Ett jobb istället för tre. Det är ju det här jag brinner för (inlärning /hund/människa).
  • Fysiskt träning i den mån jag kunnat och fått till. Ju hårdare och mer, desto bättre mentalt mående för mig. Återhämtning däremellan.
  • Några av punkterna ovan använder jag mig fortsatt av och det finns säkert mer att lägga till men det här är vad jag kom på just, just nu.

Det här är min lista och alla sörjer på sitt sätt. Finns inga rätt eller fel här.

Det fanns nog en annan mening idag med att jag hade min första och enda tid till Spine Center vid Löwenströmska sjukhuset. Själva besöket för att prata om och undersöka den artros och det diskbråck jag har gav inget mer än en väldigt basic, och grov undersökning att jaha… du verkar ha koll på det här och vi var båda 100% överens om att operation inte är aktuell. OCH ändå, det känns som att det fanns en mening i att jag skulle dit just idag. Just 28:e februari på dödsdagen och tankarna finns förstås än mer på Emma en dag som denna. Det var på Löwenströmska BB som Magnus/Emma föddes och jag minns känslan av att hålla lilla M i min famn när vi stod och väntade på taxi för att ta oss hem därifrån. En enkel förlossning och med en graviditet jag mådde så bra i.

Redo att vända kapitel i boken. Ger mig friheten att bläddra i boken och bland tidigare sidor. Dom finns kvar och kommer alltid finnas kvar.

”En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi leva!”

Min överlevnadsinstinkt vid rädsla, osäkerhet, hot mot mig direkt har sen jag varit liten varit att stillna och hålla tyst. I vissa fall har jag också enorma powerkrafter!! Ikväll väljer jag att inte stillna i sorgen utan åker till hundhall för att träna. Tillsammans med en god vän, hennes hund och med Tryggve. Vi kommer leka, busa, röra på oss och inte hålla tyst. Det kan jag lova! Och älskade Emma var du än finns… du finns med oss när vi leker ikväll!! ❤

Har du läst ända hit, tack! Vi behöver alla, all värme och gemytlig gemenskap i dagens minst sagt oroliga tider. ❤

Triggerstacking, simavslut, löpning, kg, Tryggve…

Tänker vi börjar med det lite tyngre och fortsätter oss till det soliga och redigt nice som hänt/händer!

Med antihistamintabletter vågade jag mig på att starta upp simningen igen och det verkade fungera finfint. Så pass bra att jag hyfsat enkelt simmade 1500 meter crawl med tretaktsandning och kände att jag lätt skulle kunna öka på längden på passet en hel del till. MEN boom!! Nysningarna kom tillbaka efter hm. hann jag med en 6 till 7 pass ungefär… sen en hel natt och ytterligare dagar innan det la sig helt.

Fick råd från min läkare om en nässpray som jag också kunde prova att ta. Efter att ha pratat med min kloka kiropraktor som påminde mig om verkligheten, – han kanske inte uttryckte det så exakt som jag skriver men; ”Skulle du proppa i dig en påse nötter igen efter en kraftig allergisk reaktion?” Och tro på att allergin försvinner?! I mitt fall skulle jag för alltid behöva ta upp till fyra antihistaminpiller om dagen och i tillägg nässpray med kortison i morgon och kväll för att få lov att simma. I ett försök att gömma undan överkänsligheten som finns kvar!

Det som gjort det svårare att mentalt släppa (förutom att det är grymt skönt med simning och känna hur bra fysiskt jag mått av simningen och även hur bra mentalt jag mått av att utvecklas inom sporten. Från att inte ha vågat gå i en bassäng som tonåring). Jo, det är här som triggerstacking kommer in (vet att många med hund läser det här därav val av ord och för mig blir det tydligt vad som pågår). Jag har inte fått direkt respons på simningen. D.v.s. jag har inte fått nysningarna direkt jag stigit ner i bassängen utan ”precis” som vid triggerstacking så har symptomen förvärrats efterhand lite mer sakta… och ju fler gånger och ju tätare jag simmat ju mer reaktion har byggts upp.

Så med en del sorg i sinnet så avslutar jag alltså NU min simkarriär! Haha simkarriär har det aldrig varit tal om men samtidigt så har det faktiskt känts som det på sitt sätt – utifrån vart jag startade och hur mycket det kommit att betyda för mig. Tänkte igår att ja men låt mig i alla fall få åka dit och simma ett sista pass om 2000 meter med tretaksandning – simabstinens! Men till slut vinner hjärnan och påminner mig om att hm. är det klokt att motsvarande stoppa i mig en hel megapåse med nötter efter en kraftig reaktion?! Svaret är rätt uppenbart NEJ!! SÅ bye bye simträning!! 😥

Efter massor med år av smärta så har jag äntligen fått klarare besked om varför/vad. Röntgen som jag fick göra någon gång före jul visade på artros i olika grad vid facettlederna både i nacke, bröstrygg och ländrygg. På det ett diskbråck i bröstryggen. Sååå skönt ändå att veta och inte typ bara få höra att jag varit pjåskig och överdriver. Artrosen gillar träning och rörelse. Diskbråcket är det lite annorlunda med, men det tycker jag borde kunna läka ut å andra sidan. Skönt ändå att veta VAD jag har att förhålla mig till.

Nu till mer upplyftande nyheter. Vi är fortfarande MiNST två som tror på att jag kommer kunna komma tillbaka till löpning. Typ allt pekar åt det hållet! Jag känner mig lite skraj ändå för att köra igång då jag är rädd för stora bakslag. Men det närmar sig att sakta, sakta få börja testa. Ser jag såå fram emot! Jag fortsätter bygga med varierad träning på hemmaplan.

Och jo, det här med vikt alltså. Jag upplever att det finns så många åsikter från alla möjliga håll både om att gå upp och ner i vikt. Det verkar lätt kunna bli en så stor grej. Nu har JAG bestämt mig för att skita i vad andra har för åsikt om kilon hit och dit! Mitt personliga mål ÄR att gå ner två kilo till från där jag är idag. Vet sen tidigare att min kropp mår bättre där, punkt. Och nej jag kommer inte banta! Jag ogillar starkt ordet banta. Nyttigare vardag helt enkelt där jag håller en del koll på kalorier in och ut. Samtidigt som jag ser till att få i mig näringsämnen jag behöver. Järn äter jag mer av än vad läkare rekommenderar då jag lätt hamnar lågt i värde nu (precis inom ok. gräns men finns ingen anledning att ligga i bottenskiktet). Nu vet jag att har jag massa blåmärken trots att jag inte uppenbarligen slagit mig är det dags för mig att öka dosen vad andra än säger. JAG blir både betydligt piggare och märkena försvinner.

Sååå till en mycket trevlig nyhet! TRYGGVE!! Underbara amazing hundar! Nu har Tryggve bott hos oss en tid och det går så superfantastiskt bra. Såå nöjd på alla sätt och vis. Tryggve är av rasen Windsprite. En vinthund med whippet, borzoi och shetland sheepdog i sig. Flocken här hemma blommar mer (ta i trä) och känns mer harmonisk sedan Tryggve flyttade in. Vardagen är mer i flow trots det extra jobb som det innebär med valp, och med tre hundar tillsammans.

I slutet av januari pågick ClickerExpo Live med många trevliga föreläsningar/föreläsare. För dig som är intresserad så hittar du datum för nästa år här: https://clickerexpo.clickertraining.com/clicker-expo-virtual/

Nytt namn efter drygt 10 år!

Ääääntligen har jag nöjet att presentera mitt nya företagsnamn.

Efter drygt 10 år lämnar jag nu Maria Willers hundkurser och… Trumvirvel…. det nya är från och med idag:

Maria Willers HundKraft

Varför landade jag då i just det här namnet?

För mig står HundKraft för all den kraft jag fått och får från mina älskade hundar. – Vid 12 års ålder kom jag hem med min första hund. Guld värt! Viktigt för mig att komma ihåg att inte förminska att jag har ett yrke som hjälper till att göra skillnad för många. Att få umgås med djur och hundar är för många läkande och ger livskvalitet.

HundKraft står för den livskraft, glädje & upptäckarlust, som jag ser hos valpar som kommer på kurs och privatträningar. – Att ge råd och verktyg till att förebygga och stötta på vägen från valp till vuxen hund.

Det står för den HundKraft jag vill ge till alla hundar och ägare. – I ett lärande och i det teamwork som sker när vi tränar med positiv förstärkning. I det som sker när vi tränar på att hitta och jobbar oss igenom vad vill vi hunden ska göra i stället för att… och guida ekipagen mot deras målbild. Jag vill coacha till att ge livskvalitet och välfärd till både hund och människa.

Det står för den HundKraft som är i alla härliga hundsporter.

Det står för den HundKraft som ÄR.

Tack igen ALLA som kommit med input och reaktioner på namn! Hemsida och sidor kommer uppdateras mer under den kommande veckan men nu tar jag fredag. Trevlig helg!! 🌸🌸 Ps. min hemsida kommer från nästa vecka hittas både på mariawillers.se och mariawillershundkraft.se https://www.mariawillers.se/

Coolaste, bästaste hundrasen?!

Tja, vilken är den absolut coolaste och bästa hundrasen… Vad tycker du?

Foto: Maria Willers (hundar som deltagit på kurs)

Jag tycker den absolut bästa, coolaste hundrasen/blandraserna är den där det märks att här har ägaren tagit sig tid till att lära sig om de olika raserna och skaffat den ras och den hund som stämmer bäst överens med sin livssituation, önskemål och vardag.

Nu har jag ett par ekipage som jag känner sticker ut lite extra för mig där jag ser ett väldigt fint samspel, teamwork och att ja men de här har klickat på ett väldigt fint sätt tillsammans. ❤ ❤ Det är så härligt att se! Får upp en bild på en ägare som skaffat sig en hundras som definitivt behöver mycket aktivering på olika sätt för att må bra. Ägaren vill träna mycket med sin hund, har tid till det och vill ta långa promenader i skog och mark. Här kan jag redan nu tydligt se ett ekipage i samklang. En annan bild jag får upp är en person som tidigare haft stora energiska arbetshundar men som nu valt en helt annan ras då familjen befinner sig i en annan livssituation med lite mindre tid till träning och sysselsättning jämfört mot tidigare.

Ska tilläggas att ALLA hundar behöver både få röra på sig och få mental stimulans/berikning oavsett storlek och ras/er på hund. Vad jag själv personligen tycker är de coolaste raserna för mig blir alltså rätt ointressant för allmänheten. Det viktiga är vad som passar just dig och din familj. Och förstås oavsett vilken ras/er en fastnar för så är rasbundna sjukdomar något som känns angeläget att skaffa kunskaper om och ta hänsyn till.

Dessvärre har jag så sent som i morse häpnat över ett sida på nätet som spridits. Sidan innehöll väldigt märkliga rasbeskrivningar. En del säger en hund, är en hund, är en hund. Tja, en frisk hund har två ögon, två öron, en nos, fyra ben och oftast en svans. Och som sagt ALLA hundar oavsett ras behöver gå ut flera gånger om dagen och aktiveras. Ett viktigt tillägg: Val av ras/hundindivid är avgörande för hur framtiden tillsammans med din hund kommer bli. Rätt val kan innebära många års gemytlig gemenskap med din fyrbenta vän. Fel val av ras kan innebära besvikelser, tråkiga upplevelser och en vardag som inte är i närheten av de förhoppningar som fanns vid köp av hund. Det räcker gott med det arbete och den tid det innebär att köpa valp/hund med alla nya rutiner och kunskaper som vi på ett positivt sätt behöver lära våran fyrbenta vän. (Sen händer det att det inte blir en bra matchning fast förarbetet är gjort och vi har köpt en hund och individ utifrån medvetna val och efter vår livssituation. Hur agera då tänker jag inte skriva om här. Men då vet vi i alla fall att vi gjort vårt bästa).

Lägger till den här texten som jag tycker är suverän. Om du vet vem som skrivit texten, hör gärna av dig så jag kan lägga till det i inlägget.

Funderar du på att skaffa hund/valp? Testa dig här först. 😉

  • Häll ut pölar av kall äppeljuice på golvet och mattorna, och gå sedan runt barfota med ljuset släckt.
  • Gå till jobbet i ett par sockor, där du strimlat tådelen i en mixer.
  • Gå ut i regnet direkt efter det att du vaknat och säg ”duktig valp, skynda dig och kissa och bajsa nu. Sluta lek med kopplet, kom igen nu”…..
  • Täck alla dina finkläder med hundhår, ljust hår till mörka kläder och mörkt hår till ljusa kläder. Lägg också i några hundhårstrån i din mugg med morgonkaffe och i det nyöppnade smörpaketet.
  • Spring ut i snön barfota för att stänga grinden ut med vägen.
  • Vält ut en korg med nytvättad tvätt på golvet.
  • Lägg dina smutsiga underkläder på golvet i vardagsrummet när du skall få gäster.
  • Hoppa ur din favoritfåtölj när din favoritserie närmar sig slutet och skrik, ”Nej, nej inte där, det där ska du göra ute!” Missa slutet av din favoritserie.
  • Lägg chokladpudding på finaste mattan och försök inte städa upp det förrän du kommer hem från jobbet på kvällen.
  • Hacka på bordsbenet flera gånger med en skruvmejsel.
  • Slå sönder fjärrkontrollen med en hammare.
  • Ta en mjuk och gosig filt direkt ur torktumlaren och linda den runt dig en mörk och ruggig höstkväll. Då får du en föraning hur det känns när din valp somnat i ditt knä.

Och oh yes! Trots listan och det jag skrivit ovan som kanske kan verka avskräckande så för mig är det heelt fantastisk att leva med hund. ❤ ❤

Sugen på att skaffa valp/hund och behöver vägledning i vilka raser som kan passa fint tillsammans med dig och din livssituation? Läs på, träffa flera hundar av rasen(/raserna), prata med uppfödare, ägare. Ta gärna support från en hundkunnig person som kan hjälpa dig med vad som kan vara bra att tänka på och ta reda på och fråga. Och med tanke på vart jag påbörjade inlägget om felaktiga uppgifter på nätet. Rastester över internet kan till delar lära dig om olika raser men titta absolut inte bara på en utan på många och från andra källor. Rastesterna i sig kan slå så galet fel. Så rastester enkom, nej de är inget att förlita sig på när det kommer till att ta ett sista beslut.

Nehej, nu dags att sova en stund bredvid mina småkottar Dante och Milton. Sen blir det träning på här hemma på vår nya träningsmatta. ❤

Tänk som om du vore din hund!

Jag upplever att de personer som tränar mycket hund och är insatta i inlärning ofta har lätt för att berömma sin hund och inte lägger ”fel” som sker i träningen på sin hund (inklusive mindre populära beteenden hunden kan tänkas utföra i vardagen) utan på sig själva. Helt rätt som sådant då hunden aldrig gör ”fel” utan kort och gott gör det den lärt sig och efter vad som lönar sig! Men jag upplever lika ofta att vi tvåbenta å andra sidan kan ha väldigt lätt för att döma oss själva när det inte går som vi vill.

Min egna senaste fallgrop där jag dömt mig själv är att jag tänkt att ja men det där KAN jag ju! Ändå gör jag det inte och tar mig inte i ”mål”, vilket skapar frustration/obehagskänslor då jag tycker jag är urkass som inte gör fast jag ju kan.

MEN har ni tänkt på en sak… Tänk på en valp som ska lära sig sitt. Jag kan ofta höra nya hundägare uttala att min hund KAN sitt men gör det inte och lyssnar inte på vad jag säger. Jag kan då lättsamt börja introducera tanken och prata om att frågan är om valpen verkligen KAN sitt då? Jag menar… vad menas med att kunna saker som t.ex. sitt. Det är ju en sak att kunna sitt på signal för valpen när den är i sin vana miljö på hemmaplan. Med en fokuserad ägare och utan andra valpar, doftfläckar, människor, fladdrande löv… o.s.v. runt sig.

En hund kan ju kunna en sak som t.ex. sitt i en specifik setup men inte i en annan. Vi kan inte förvänta oss att en hund ska kunna t.ex. SITT i alla miljöer och kanske med en nervös matte som det lätt kan bli i till exempel en kurssituation eller för att inte tala om på tävling om det inte tränats och belönats. Det behöver tränas, tränas och tränas och ges de förutsättningar som behövs här och nu, där och då för att hunden ska kunna klara av att utföra SITT på signal. Här är det jag som ägare som behöver ta ansvaret att träna på ett schysst, roligt och lagom lätt och utmanande med genomtänkta kriterier för att nå till målet tillsammans. Att till exempel stå och upprepa sitt, sitt, sitt… många gånger är inte en lösning för att få hunden att lära. För hunden blir beteendet bara mer och mer utjatat och det bli en avlärning istället för inlärning. Enkelt uttryckt kan man säga att hundar gör det som lönar sig i deras värld! (Sen är det ju lite mer ”komplext” än så rent träningsmässigt men jag tror ni är med mig här).

Så vad har då det här med oss tvåbeningar att göra. Jo, men det samma gäller väl också för oss?! Tillbaka till min frustration om att tycka jag är urkass som inte gör fast jag ju kan. Då är kanske den relevanta frågan… Ja, men kan jag det verkligen då? Om jag inte gör? Svaret är rätt så givet NEJ det kan jag inte. Kan jag inte så är det väl lika illa att tycka jag är kass som om jag skulle tycka att min hund beter sig kasst för att hen inte kan SITT när det springer runt andra valpar m.m. när vi inte tränat på det och inte belönat upp beteendet. Med hundar tänker jag alltid vad är det som gör att min hund inte kan t.ex. SITT i den här situationen? Är miljön runt för svår/ny? Är jag otydlig? (t.ex. har jag fått byta min liggsignal till LÄGG då SITT och LIGG lät för lika varandra och jag blev alltså otydlig för min hund (tack husse för att du påtalade hur lika jag lät i mina uttal)). Har jag tillräckligt bra lön till min hund så hen vill göra det jag ber om? Är min hund för trött/har ont?… VILL jag göra det jag tänker att jag ska göra? Behöver jag göra det? Om inte kanske jag ska släppa uppgiften helt och hållet. Hur är miljön runt mig? Behöver jag minimera störningar? Vad är det som stör ut? Vilka förutsättningar behöver just JAG som individ för att göra eller inte göra det jag inte gör? 😉

Lite förlåtande kan tanken om att vi alla gör så gott vi KAN vara också när vi möter personer som har en helt annan verklighetsuppfattning än en själv. Tycker ordspråket; ”Där kunskapen tar slut träder våldet in (fysiskt eller verbalt)” passar in här. För att personer gör så gott som de kan så är det inte lika med att acceptera allt som görs eller sägs. Jag har själv brutit kontakter där våra möten inte supportat mig alls till att bli en gladare, nöjdare, mer avslappnad och bättre person. Tvärtemot har mötena präglats av att jag anpassat mig, fått mig att må sämre, bli spänd, tvivla mer och mer på mig själv och gett mig mindre självförtroende/självkänsla. Då är det bättre att bryta när en kan.

Var reko och schysst både mot din hund OCH dig själv. Att tycka vi är kassa för att vi inte gör saker hjälper föga. VILL jag göra det till att börja med? Backa ett par steg (precis som i hundträning) och gör det enklare och se vad behöver vi som individ innan, under, efter det beteende vi vill se mer av? Och fungerar inte de hjälper vi sätter in för att det ska funka? Då är det förmodligen inte just det som faktiskt är en hjälp utan någonting annat. 😉

DET här blev en jättelång text och vad jag vill uttrycka är väl egentligen: Sträck på dig, var stolt och umgås med personer som vill se dig blomma! För min del är det personer som ser mig, som peppar, som vågar säga till mig på riktigt när jag håller på att fega ur eller om jag är på väg att göra/inte göra saker som inte gagnar, som tror på mig, som finns där… Som också visar sig själva, ber om support och kan tycka annorlunda än jag. Ni är flera och jag är så tacksam över att ni finns i mitt liv!

NU väntar jag spänt på ett mejlsvar som kommer innebära en ytterligare utveckling av hundverksamheten framöver. 🙂 Jag kommer hoppa på och göra något som jag i flera år sagt att nej det där är inte för mig. Fortsättning följer…

KRAM till oss alla! Ha det hunderbart. 🙂

Spring fritt allra Bästaste Puzzel!!

Spring fritt älskade vän!…

2008-09-10 – 2021-01-26

Så många underbara år jag, husse och flera med oss fått tillsammans med dig. TACK!!!Så många minnen…Tågresan till Skåne när jag skulle få träffa dig första gången… hur ni pirayavalpar hoppade, studsade och slet i snörena på mina skor och ryggsäck. Hur självklart det var att just DU skulle få följa med mig hem till Stockholm. Tack för att han fick följa med mig hem Christina och Michael. ❤

Våra underbara utflykter tillsammans. Hur du ylade av förväntan och av glädje när du såg att jag tog fram midjebältet och dragselen för att bege oss ut för att springa. Oj, vad du lärde mig att tycka om löpning. På hemvägen från Djurgården satt du ofta uppkrupen i mitt knä med dina långa ben spretandes åt alla håll. Du tryckte din långa nos upp mot mitt ansikte för att bli klappad.

Du har hängt med mig på mina upptåg och testat agility, rally, utställning, whippetrace, freestyle, lydnad och en hel del därtill. När du gjorde MH gick du lite nonchigt förbi och pissade på den blå overallen som andra skulle blivit rädda för.

Saluki Baariq och du var de bästa av vänner och du sörjde honom stort när han gick bort. Du har varit den i särklass bästaste förebild man kan tänka sig. Den snällaste av snällaste men kan tänka sig. Så pass snäll att jag lite nu och då fått ta och ge tillbaka dina saker till dig som andra hundar tagit ifrån dig.

Du ville ha det på ditt sätt när det gällde att bli nerbäddad på dagarna och nätterna. Ramlade täcket av under natten så har du krafsat på mig med tassen och gnytt för att få hjälp. Jag har stoppat om dig över 20.000 gånger under vår tid tillsammans. Jag kommer sakna det.

Jag saknar dig!

Tack alla som hört av sig och tack Linda för texten:

May I go now?Do you think the time is right?May I say goodbye to pain filled days and endless lonely nights?I’ve lived my life and done my best an example tried to be.So can I take that step beyond and set my spirit free?I didn’t want to go at first, I fought with all my might.But something seems to draw me now to a warm and living light.I want to go, I really do.It’s difficult to stay.But I will try as best I can to live just one more day.To give you time to care for me and share your love and fears.I know you’re sad and affraid, because I see your tears.I’ll not be far, I promise that, and hope you’ll always know…That my spirit will be close to you where ever you may go.Thank you so for loving meYou know I love you too.That’s why it’s so hard to say goodbye and end this life with you.So hold me now just one more time and let me hear you say…Because you care so much for me,You’ll let me go today

❤

Nu har det gått en dryg vecka… Och visst känns det tystare och tommare. Men hundrutiner finns kvar och två fantastiska hundar att ta hand om. De vill ligga nära, nära. De vill busa, gå ut, träna och ha mat. Vara tillsammans… Vissa drag hos Milton känner jag igen från Puzzel, det känns gott. Det här med att söka sig med huvudet upp mot mitt på ett speciellt sätt… Att ligga mellan/på mina ben. Vi fortsätter ta hand om oss lite extra på alla sätt och vis. Det kommer bli bra. ❤

Vad händer?! 2020/21

Jag är tacksam över att kunna jobba på ganska som vanligt trots Covid-19. Mina hundkurser har jag alltid haft utomhus året om så det är inget nytt för mig. I år hade jag tidigare en tanke på att hyra in mig i lokal under höst/vintern då det finns flera fina hundhallar att tillgå. Det får bli längre fram istället när läget är ett annat. Enda begränsningen är att det just just nu bara kan följa med en deltagare per hund på mina valpkurser då restriktionerna säger max 8 personer tillsammans vid en sammankomst. Jag får röra på mig mer då jag nästan uteslutande cyklar istället för att åka kommunalt. När det är/blir minusgrader, halt och ösregn/snö ja då blir det att ta tunnelbanan, hålla avstånd och ha munskydd på + tvätta och sprita händer.

Så vad händer? Planer? I år är alla mina kurser både fullbokade och uppstartade. Det har börjat ramla in många anmälningar till valpkurserna och till vardagslydnadskursen in på nästa år. Jättekul att det är så många som vill gå på kurs med sin hund! 🙂

Nästa år kommer förstås innehålla många valpkurser. Det är så trevligt att se valpar växa upp och utvecklas tillsammans med sina ägare på ett positivt och lekfullt vis. Rallylydnad kommer få ett större fokus under 2021. Så är du sugen på rally tillsammans med din fyrbenta vän kan jag tipsa om att hålla utkik på min hemsida för kurser. Min Milton som idag fyller 1 år – stort grattis Milton!! ❤ kommer vara med mig så mycket som möjligt på kurserna och hjälpa mig visa de olika momenten.

Till sommar/tidig hösten finns planer på att återuppta viss del av tävlingslydnadsdelen med kurser men mer om det längre fram. En sak i taget.

Nu dags att planera för dagen och se vad vi hittar på såhär på Miltons 1-års dag. Just nu sover alla hundarna tungt på olika håll. Dante på hyllan i hallen, Puzzel i sin bädd vid det varma elementet och Milton en liten bit ifrån mig här i soffan.

Ta hand om er! Det närmar sig jul OCH förhoppningsvis vaccin. 😉

Dunning Kruger effekten och får en misslyckas?

Som frågan lyder… Får en misslyckas emellanåt och ha en dålig dag? Hur har du gjort/tänkt när du känner att du inte presterat bra nog i förhållande till andra? Hur går du vidare? Vet var jag befinner mig på skalan enligt nedan för tillfället.  Jag upplever också att skalan kan ”gå om” i olika varv. Känner ni själva igen er i att ”ha vandrat” utmed linjen enligt Dunning-Kruger effekten?

Idag presterade jag inte gott nog. Visst känns det och det är väl kanske det som också är meningen?! Att känna att nej det här duger inte. Kom igen! Bättre kan du!! Det är lätt hänt att gå ner sig och bryta ihop och det är väl okej en liten stund… Men sedan så får en faktiskt ta ett allvarligt snack med sig själv (eller med en supportande vän), bättra sig och komma igen! Och med erfarenheten i ryggen göra så en inte behöver hamna i samma grop igen.

Jag vet vad jag behöver göra och tja med rätt fokus så kommer jag snabbt hitta rätt spår igen. Det jag inte presterat gott nog är lite som det är, och går inte att göra ogjort. Ohh… yes det känns inte bra och skapar känslor av olika slag. Andaas, analysera, bemöt, åtgärda, gör om gör rätt och släpp. Det får en helt enkelt tugga i sig som en lärdom.

Känner jag mig själv rätt kommer det sista steget ta ett tag, en lite längre stund innan jag verkligen kan släppa, men det kommer. Så nu fortsätta med dagen och ladda om inför morgondagens planer. 🙂

Önskar ALLA en fortsatt fin helg!

2019 ut & 2020 in. Välkommen!

Dags att kliva in i 20-talet.

Det gör jag med ett par bilder från 2019 som jag vill lyfta fram lite extra och med en text till där jag skrivit ner hur jag ser på några av mina målsättningar och förhoppningar för 2020. Helt utan inbördes ordning och nopp, – inga nyårslöften och jupp, – en del planer håller jag för mig själv + för de som är med mig nära och supportar.

Först tack alla: – fina vänner, – professionella utövare, – till er som är och har kommit att bli både och, – till min man som stabilt står kvar och lyssnar även i de stunder jag tvivlar och beter mig som #”@!!?#, – grannar, – alla underbara kursare, – tvåbenta, – fyrbenta, – mina underbara hundar… för att ni fortsätter finnas vid min sida och pushar, säger ifrån, håller med, för att ni är ni… ni betyder ALLT!

Jag reser mig igen! Börjar med att lyfta och skriva det tuffa och jobbiga. Jo, kom igen ALLA har det kämpigt emellanåt. Jag har varit låg, jäkligt låg under senhösten. Sådär utan att riktigt veta varför, utan egentlig ”anledning”, bara lågmäld. Förkylningar som avlöst varandra m.m. har inte gjort det lättare. Året 2019 har varit något av ett ”mellanår”. Jag tycker det stämmer det som sägs att det första året efter en katastrof är det värsta. Jag tror de flesta vid det här laget vet att jag förlorade älskade Emma 28:e februari 2017, mitt enda barn. Det året skulle hon fyllt 25 i april men det blev aldrig så då hon tog sitt liv. Jag får flashbacks men inte så ofta nu. Numer kan jag välja att uppmärksamma de traumatiska minnesbilderna som kommer en kort stund och sedan vänligt och bestämt be dem ge utrymme till sånt som gör gott istället och fokusera om. Det funkar i stort sett alltid nu, vilket förstås inte alls fungerade förut när såret var mer färskt. Så ja, jag reser mig igen och ser med tillit fram emot 2020. Tillit ja… det kommer kanske vara 2020 års viktigaste ord för mig. Under 2019 har mitt viktigaste ord varit space och utrymme. Har ni något ord som varit/är speciellt viktigt för just dig under 2019 eller inför 2020? Fotot ovan är från i förrgår efter skön träning. Bästa sättet att avsluta året på, – så även idag, årets sista dag blev det ett träningspass vid cykel och några längder i bassängen.

Vänner ja! Hade härliga dagar med två och fyrfota vänner i underbar natur. Natur är något jag vill prioritera upp ändå högre under 2020. Det är något jag om och om igen kan komma på mig själv med att lite som ”glömma bort”. Vikten av oftare och längre tids vistelse i redig ”urskog” för mitt och hundarnas välmående. Det är jue sååå skönt!

Löpning! Det är definitivt ett mål för 2020. Att till våren komma igång med att springa kontinuerligt igen. Lidingöloppet 15K var nog det allra skönaste passet jag någonsin varit med om (så här långt). Det var också min allra längsta sträcka jag sprungit någonsin. Ett lopp jag är nöjd och stolt över! Den känslan vill jag känna igen.

Jag har haft förmånen att under året få jobba med så många fantastiska hundägare och hundar. Stora hundar, små hundar, valpar, vuxna hundar, – ja, hundar av alla de sorter. Både i kurssammanhang och vid privatlektioner. Det kommer det bli ändå mer av under 2020. 🙂 Flera nya typer av kurser är planerade, varav ett antal redan finns upplagda på hemsidan. Januari månads kurser börjar bli fullbokade, men några få platser finns kvar.

I november återupptog jag min karateträning. Eller tja, det är verkligen en nystart. Det var mer än 15 år sedan jag höll på senast så får se hur länge jag vill fortsätta nu. Tanken är framförallt att ha det som ett sätt att hålla igång på ett bra sätt fysiskt under vintern när jag inte vill springa utomhus. Gradering eller inte får tiden utvisa. Jag hittar inte mitt gamla graderingspass, så blir det av får jag börja om från början igen. Det är en trevlig och gemytlig klubb med mycket kunskap jag hittat vilket är viktigt för mig. Karaten ger träning både för kropp och knopp på flera nivåer. Andningen är en viktig del i min träning som jag behöver få bättre koll på.

I december hade jag tillsammans med vänner/kollegor en monter på Stockholms hundmässa där vi informerade om våra verksamheter och svarade på frågor inom hund. Superkul och det kommer vi definitivt göra om nästa år. 🙂

Mina älskade hundar! ❤ ❤ Mer fantastiska hundar än Puzzel och Dante skulle jag inte kunna ha vid min sida. Planer på en till kamrat finns och vi håller tummarna för att det blir verklighet någon gång under 2020. En självklar förhoppning för 2020 är att vi alla kommer få vara friska och krya!

Jag lär mig mer och jupp, det kommer bli mer agility under 2020. I januari kommer jag ta emot mitt första agilityekipage vilket jag verkligen ser fram emot. Det kommer även bli agilitykurser men vilken månad och vilka datum det blir får jag återkomma till. I tanken finns också träningsgrupp samt föreläsning/ar men vad/om det blir något av det under 2020 återstår att se.

Med den här bilden från vår härliga semester på Gran Canaria tidigare i december där jag fick mycket sömn, rörelse, ljus och värme önskar jag nu…

Ett riktigt GOTT NYTT ÅR och dessutom ÅRTIONDE!

Kristallklart!

Klockan är fem på morgonen när jag skriver det här. Jag gav Dante för mycket gotta igår när vi tränade så han är kass i magen. 😦 Klantigt av mig men med magvila, fortiflora, ris och en lugn dag så kommer han säkert snabbt bli bra igen. ❤

För er med sorg eller som har någon i er närhet med sorg. Jag rekommenderar er att läsa om sorgens olika faser:  https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/sorg

Och om sorgbearbetning här: https://www.sorg.se/fakta-om-sorg/

Det finns egentligen inga självklara faser eller en exakt ordning som olika faser följer men de kan ändå vara till hjälp för att lättare förstå vad en själv och andra kanske går igenom.

Jag känner igen mig i de olika faserna och att första året är det absolut värsta så jo, det håller jag med om.

För mig så har processen i väldigt grova drag sett ut så här fram tills nu,

Chockfasen, vandrade runt fram och tillbaka, fram och tillbaka hemma i lägenheten gråtandes i timmar när jag fått beskedet. Spelade upp olika scenarior om och om igen. Förnekande, är det verkligen sant… Avstängd för allt annat runt mig än det ofattbara som hänt. Fick äta milt lugnande och sömntablett första veckan för att få sova och ”kunna fungera”.

Reaktionsfasen, situationer och händelser spelas upp om och om igen. Kunde jag gjort något, alla OM inte/OM det vore si och så… Skuldkänslor, tomhet, paralyserade känslor. Trötthet, svårt att minnas det andra sagt/vad jag tänkt göra.

Bearbetningsfas, samtalsstöd, olika typer av support. Trötthet både av sorg och från åren som var innan med många tuffa turer. Ledsenhet, ilska, uppgivenhet, minnen som spelas upp men inte lika dramatiska känslor som tidigare. Även fina, varma minnen börjar dyka upp, saknad. Efterhand sakta, sakta mer energi och mer sällan dramatiska flashbacks. Emellanåt fortsatt förlamande trötthet och energitapp med ”pyspunka”. Kan konstatera att det många sagt om första året verkar stämma för mig med. Varje datum/månad/tradition påminner om och blir annorlunda. Och det tar tid MEN även om en går igenom sorg olika så om jag skulle vilja ge ett råd så är det verkligen: ta hjälp, se till att få stöd för ”bara” tid upplever jag inte ger läkning. Tid kan göra att det jobbiga hamnar mer i bakgrunden för nya händelser lägger sig emellan, men att just tid läker alla sår stämmer inte för mig. Det vore lite som att sitta och titta på en väldigt stor sårskada och inte göra något mer än att vänta och hoppas på att blödningen går över… men det är mycket klokare att ta hand om sorgen direkt med all support som går (obs! det som är support just för var och en, – och det kan ju se helt olika ut). ❤

Nyorienteringsfas, börjar se framåt och har mer energi. Kan skratta mer och se ljusare på framtiden. Njuter av stunder i nuet, utforskar vad vill jag med livet med de nya förutsättningarna. Minnet sviktar inte på samma vis längre utan jag kommer ihåg så länge det inte kryper in alltför mycket stress. Flashbacks kommer mer och mer sällan och oftast kortare stunder och mindre dramatiska. Det kommer nog alltid vara så att tuffa minnen finns bredvid de fina och varma, men de behöver inte hindra eller blockera ut det som är och känns bra. Börjar söka mig ut mer och kunna se och vara närvarande med andra och det som händer i världen runt mig. Mån om att fortsätta boosta energi, utvecklas och att ta hand om mig själv. Jag har sedan en tid börjat reda ut mer på allvar, men vad vill jag då? Vad säger mitt hjärta och vad säger min hjärna… Har läst Johannes Hansens bok Tough love och i den period jag varit/är i nu så har den varit/är bra läsning för mig. Jag är nästan klar med en 6 månaders plan som jag vänt och vridit på under en period nu. Jag har tänkt, testat, pratat igenom, skrivit ner, provat. Sänkt ambitionsnivån och valt bort till förmån till annat som kommer få mer plats, utrymme och fokus. Faserna har som sagt inga kristallklara början och slut, utan de går in i varandra, lappar över varandra och går lite kors och tvärs fram och tillbaka. Det kan växla vilken fas man befinner sig i för dagen. Jag har mer och mer ”hamnat” i nyorienteringsfasen nu vilket inte varit moget tidigare mer än kortare stunder. Visst jag kan fortfarande hamna i förlamande trötthet och ”pyspunkeläge” men det går över mycket fortare nu. Generellt är jag mycket starkare.

Och alltså fyrbenta vänner! Vet inte hur jag gjorde för att ta mig ut med dem på sina rastningsrundor och hur jag lyckades hålla deras rutiner under chockfasen och den allra första tiden men på något vis så var det bara något jag gjorde. Hundar är fantastiska. ❤ ❤

Varför jag skriver allt detta? Det är en bra bearbetning för mig att skriva ner och få på pränt hur det har varit och var befinner jag mig nu. Jag tror väl kanske också att det jag skriver till viss del kan bli till support och stöd till någon som själv sörjer eller står bredvid någon i sorg. ❤

För en liten tid sedan så påbörjade jag en till fortbildning inom hund. Glad den känns såå rätt, mer och mer rätt faktiskt efterhand som jag kommer in i det. Mer om den i nästa blogginlägg, eller i nästnästa. 😉 Yes, det kommer märkas av i kursutbudet framöver.

I morse när jag vaknade kände jag mig kristallklar! Det kristallklara kommer skrivas in i min 6 månaders plan under dagen. 🙂 Om jag inte råkar få ”pyspunka” just idag. 😉

Önskar ALLA en fin dag!