Dunning Kruger effekten och får en misslyckas?

Som frågan lyder… Får en misslyckas emellanåt och ha en dålig dag? Hur har du gjort/tänkt när du känner att du inte presterat bra nog i förhållande till andra? Hur går du vidare? Vet var jag befinner mig på skalan enligt nedan för tillfället.  Jag upplever också att skalan kan ”gå om” i olika varv. Känner ni själva igen er i att ”ha vandrat” utmed linjen enligt Dunning-Kruger effekten?

Idag presterade jag inte gott nog. Visst känns det och det är väl kanske det som också är meningen?! Att känna att nej det här duger inte. Kom igen! Bättre kan du!! Det är lätt hänt att gå ner sig och bryta ihop och det är väl okej en liten stund… Men sedan så får en faktiskt ta ett allvarligt snack med sig själv (eller med en supportande vän), bättra sig och komma igen! Och med erfarenheten i ryggen göra så en inte behöver hamna i samma grop igen.

Jag vet vad jag behöver göra och tja med rätt fokus så kommer jag snabbt hitta rätt spår igen. Det jag inte presterat gott nog är lite som det är, och går inte att göra ogjort. Ohh… yes det känns inte bra och skapar känslor av olika slag. Andaas, analysera, bemöt, åtgärda, gör om gör rätt och släpp. Det får en helt enkelt tugga i sig som en lärdom.

Känner jag mig själv rätt kommer det sista steget ta ett tag, en lite längre stund innan jag verkligen kan släppa, men det kommer. Så nu fortsätta med dagen och ladda om inför morgondagens planer. 🙂

Önskar ALLA en fortsatt fin helg!

2019 ut & 2020 in. Välkommen!

Dags att kliva in i 20-talet.

Det gör jag med ett par bilder från 2019 som jag vill lyfta fram lite extra och med en text till där jag skrivit ner hur jag ser på några av mina målsättningar och förhoppningar för 2020. Helt utan inbördes ordning och nopp, – inga nyårslöften och jupp, – en del planer håller jag för mig själv + för de som är med mig nära och supportar.

Först tack alla: – fina vänner, – professionella utövare, – till er som är och har kommit att bli både och, – till min man som stabilt står kvar och lyssnar även i de stunder jag tvivlar och beter mig som #”@!!?#, – grannar, – alla underbara kursare, – tvåbenta, – fyrbenta, – mina underbara hundar… för att ni fortsätter finnas vid min sida och pushar, säger ifrån, håller med, för att ni är ni… ni betyder ALLT!

Jag reser mig igen! Börjar med att lyfta och skriva det tuffa och jobbiga. Jo, kom igen ALLA har det kämpigt emellanåt. Jag har varit låg, jäkligt låg under senhösten. Sådär utan att riktigt veta varför, utan egentlig ”anledning”, bara lågmäld. Förkylningar som avlöst varandra m.m. har inte gjort det lättare. Året 2019 har varit något av ett ”mellanår”. Jag tycker det stämmer det som sägs att det första året efter en katastrof är det värsta. Jag tror de flesta vid det här laget vet att jag förlorade älskade Emma 28:e februari 2017, mitt enda barn. Det året skulle hon fyllt 25 i april men det blev aldrig så då hon tog sitt liv. Jag får flashbacks men inte så ofta nu. Numer kan jag välja att uppmärksamma de traumatiska minnesbilderna som kommer en kort stund och sedan vänligt och bestämt be dem ge utrymme till sånt som gör gott istället och fokusera om. Det funkar i stort sett alltid nu, vilket förstås inte alls fungerade förut när såret var mer färskt. Så ja, jag reser mig igen och ser med tillit fram emot 2020. Tillit ja… det kommer kanske vara 2020 års viktigaste ord för mig. Under 2019 har mitt viktigaste ord varit space och utrymme. Har ni något ord som varit/är speciellt viktigt för just dig under 2019 eller inför 2020? Fotot ovan är från i förrgår efter skön träning. Bästa sättet att avsluta året på, – så även idag, årets sista dag blev det ett träningspass vid cykel och några längder i bassängen.

Vänner ja! Hade härliga dagar med två och fyrfota vänner i underbar natur. Natur är något jag vill prioritera upp ändå högre under 2020. Det är något jag om och om igen kan komma på mig själv med att lite som ”glömma bort”. Vikten av oftare och längre tids vistelse i redig ”urskog” för mitt och hundarnas välmående. Det är jue sååå skönt!

Löpning! Det är definitivt ett mål för 2020. Att till våren komma igång med att springa kontinuerligt igen. Lidingöloppet 15K var nog det allra skönaste passet jag någonsin varit med om (så här långt). Det var också min allra längsta sträcka jag sprungit någonsin. Ett lopp jag är nöjd och stolt över! Den känslan vill jag känna igen.

Jag har haft förmånen att under året få jobba med så många fantastiska hundägare och hundar. Stora hundar, små hundar, valpar, vuxna hundar, – ja, hundar av alla de sorter. Både i kurssammanhang och vid privatlektioner. Det kommer det bli ändå mer av under 2020. 🙂 Flera nya typer av kurser är planerade, varav ett antal redan finns upplagda på hemsidan. Januari månads kurser börjar bli fullbokade, men några få platser finns kvar.

I november återupptog jag min karateträning. Eller tja, det är verkligen en nystart. Det var mer än 15 år sedan jag höll på senast så får se hur länge jag vill fortsätta nu. Tanken är framförallt att ha det som ett sätt att hålla igång på ett bra sätt fysiskt under vintern när jag inte vill springa utomhus. Gradering eller inte får tiden utvisa. Jag hittar inte mitt gamla graderingspass, så blir det av får jag börja om från början igen. Det är en trevlig och gemytlig klubb med mycket kunskap jag hittat vilket är viktigt för mig. Karaten ger träning både för kropp och knopp på flera nivåer. Andningen är en viktig del i min träning som jag behöver få bättre koll på.

I december hade jag tillsammans med vänner/kollegor en monter på Stockholms hundmässa där vi informerade om våra verksamheter och svarade på frågor inom hund. Superkul och det kommer vi definitivt göra om nästa år. 🙂

Mina älskade hundar! ❤ ❤ Mer fantastiska hundar än Puzzel och Dante skulle jag inte kunna ha vid min sida. Planer på en till kamrat finns och vi håller tummarna för att det blir verklighet någon gång under 2020. En självklar förhoppning för 2020 är att vi alla kommer få vara friska och krya!

Jag lär mig mer och jupp, det kommer bli mer agility under 2020. I januari kommer jag ta emot mitt första agilityekipage vilket jag verkligen ser fram emot. Det kommer även bli agilitykurser men vilken månad och vilka datum det blir får jag återkomma till. I tanken finns också träningsgrupp samt föreläsning/ar men vad/om det blir något av det under 2020 återstår att se.

Med den här bilden från vår härliga semester på Gran Canaria tidigare i december där jag fick mycket sömn, rörelse, ljus och värme önskar jag nu…

Ett riktigt GOTT NYTT ÅR och dessutom ÅRTIONDE!

Kristallklart!

Klockan är fem på morgonen när jag skriver det här. Jag gav Dante för mycket gotta igår när vi tränade så han är kass i magen. 😦 Klantigt av mig men med magvila, fortiflora, ris och en lugn dag så kommer han säkert snabbt bli bra igen. ❤

För er med sorg eller som har någon i er närhet med sorg. Jag rekommenderar er att läsa om sorgens olika faser:  https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/sorg

Och om sorgbearbetning här: https://www.sorg.se/fakta-om-sorg/

Det finns egentligen inga självklara faser eller en exakt ordning som olika faser följer men de kan ändå vara till hjälp för att lättare förstå vad en själv och andra kanske går igenom.

Jag känner igen mig i de olika faserna och att första året är det absolut värsta så jo, det håller jag med om.

För mig så har processen i väldigt grova drag sett ut så här fram tills nu,

Chockfasen, vandrade runt fram och tillbaka, fram och tillbaka hemma i lägenheten gråtandes i timmar när jag fått beskedet. Spelade upp olika scenarior om och om igen. Förnekande, är det verkligen sant… Avstängd för allt annat runt mig än det ofattbara som hänt. Fick äta milt lugnande och sömntablett första veckan för att få sova och ”kunna fungera”.

Reaktionsfasen, situationer och händelser spelas upp om och om igen. Kunde jag gjort något, alla OM inte/OM det vore si och så… Skuldkänslor, tomhet, paralyserade känslor. Trötthet, svårt att minnas det andra sagt/vad jag tänkt göra.

Bearbetningsfas, samtalsstöd, olika typer av support. Trötthet både av sorg och från åren som var innan med många tuffa turer. Ledsenhet, ilska, uppgivenhet, minnen som spelas upp men inte lika dramatiska känslor som tidigare. Även fina, varma minnen börjar dyka upp, saknad. Efterhand sakta, sakta mer energi och mer sällan dramatiska flashbacks. Emellanåt fortsatt förlamande trötthet och energitapp med ”pyspunka”. Kan konstatera att det många sagt om första året verkar stämma för mig med. Varje datum/månad/tradition påminner om och blir annorlunda. Och det tar tid MEN även om en går igenom sorg olika så om jag skulle vilja ge ett råd så är det verkligen: ta hjälp, se till att få stöd för ”bara” tid upplever jag inte ger läkning. Tid kan göra att det jobbiga hamnar mer i bakgrunden för nya händelser lägger sig emellan, men att just tid läker alla sår stämmer inte för mig. Det vore lite som att sitta och titta på en väldigt stor sårskada och inte göra något mer än att vänta och hoppas på att blödningen går över… men det är mycket klokare att ta hand om sorgen direkt med all support som går (obs! det som är support just för var och en, – och det kan ju se helt olika ut). ❤

Nyorienteringsfas, börjar se framåt och har mer energi. Kan skratta mer och se ljusare på framtiden. Njuter av stunder i nuet, utforskar vad vill jag med livet med de nya förutsättningarna. Minnet sviktar inte på samma vis längre utan jag kommer ihåg så länge det inte kryper in alltför mycket stress. Flashbacks kommer mer och mer sällan och oftast kortare stunder och mindre dramatiska. Det kommer nog alltid vara så att tuffa minnen finns bredvid de fina och varma, men de behöver inte hindra eller blockera ut det som är och känns bra. Börjar söka mig ut mer och kunna se och vara närvarande med andra och det som händer i världen runt mig. Mån om att fortsätta boosta energi, utvecklas och att ta hand om mig själv. Jag har sedan en tid börjat reda ut mer på allvar, men vad vill jag då? Vad säger mitt hjärta och vad säger min hjärna… Har läst Johannes Hansens bok Tough love och i den period jag varit/är i nu så har den varit/är bra läsning för mig. Jag är nästan klar med en 6 månaders plan som jag vänt och vridit på under en period nu. Jag har tänkt, testat, pratat igenom, skrivit ner, provat. Sänkt ambitionsnivån och valt bort till förmån till annat som kommer få mer plats, utrymme och fokus. Faserna har som sagt inga kristallklara början och slut, utan de går in i varandra, lappar över varandra och går lite kors och tvärs fram och tillbaka. Det kan växla vilken fas man befinner sig i för dagen. Jag har mer och mer ”hamnat” i nyorienteringsfasen nu vilket inte varit moget tidigare mer än kortare stunder. Visst jag kan fortfarande hamna i förlamande trötthet och ”pyspunkeläge” men det går över mycket fortare nu. Generellt är jag mycket starkare.

Och alltså fyrbenta vänner! Vet inte hur jag gjorde för att ta mig ut med dem på sina rastningsrundor och hur jag lyckades hålla deras rutiner under chockfasen och den allra första tiden men på något vis så var det bara något jag gjorde. Hundar är fantastiska. ❤ ❤

Varför jag skriver allt detta? Det är en bra bearbetning för mig att skriva ner och få på pränt hur det har varit och var befinner jag mig nu. Jag tror väl kanske också att det jag skriver till viss del kan bli till support och stöd till någon som själv sörjer eller står bredvid någon i sorg. ❤

För en liten tid sedan så påbörjade jag en till fortbildning inom hund. Glad den känns såå rätt, mer och mer rätt faktiskt efterhand som jag kommer in i det. Mer om den i nästa blogginlägg, eller i nästnästa. 😉 Yes, det kommer märkas av i kursutbudet framöver.

I morse när jag vaknade kände jag mig kristallklar! Det kristallklara kommer skrivas in i min 6 månaders plan under dagen. 🙂 Om jag inte råkar få ”pyspunka” just idag. 😉

Önskar ALLA en fin dag!

Trevlig helg i naturen med vänner,

Och den här gången fick den riktiga kameran följa med.

Vi har plockat svamp, rott, promenerat, jag har sprungit. Dante har fått springa mycket lös och det tillsammans med sin absoluta favorit nummer ett, nämligen med syster Ester. Det var jag, Linda, Martina och så Dante och Ester med på turen till Dalarna. Puzzel som börjar bli lite äldre (fyllde 11 år igår <3) fick stanna hemma med husse och mysa i soffan istället.

Kunde inte bestämma vilka foton jag skulle välja ut till bloggen och vilka jag skulle radera så istället för att lägga tid på gallring så kommer här en hel hög med foton utav dem jag tog. Nu låter jag bilderna få tala för sig själv.

Foto: Linda Bodin, ps. bottnen syntes klart när jag kikade ner då det var grunt.

Foto: Linda Bodin

Foto: Linda Bodin

 

2019… !

I år blir det ingen vanlig sammanfattning av året som varit… Ni som känner mig vet varför.

Sju tuffa år har det varit. Skulle kunna skriva en tjock bok om allt jag varit med om, men why? År 2018 har varit ett år i stor sorg och tragedi! Punkt.

Det här är ett mess jag sparat från en väldigt god vän som hon skickade till mig i maj månad.  Ett mess jag kan ta fram och läsa de dagar det känns motigt; ”Du borde skriva en självhjälpsbok ”Brutalbearbetning – för dig som vill framåt, komma upp ur och vidare” Inget för mesar. Skämt åsido så är jag väldigt imponerad av ditt driv och jävlar anamma i en situation där många skulle gräva ner sig”. Visst är det fint skrivet? ❤

Några guldkorn finns ändå att nämna från 2018,

Min man genomgick en ablation och ”ta i trä” efter det har han sluppit sina hjärtflimmer. Konkret innebär det att han kan vara aktiv nu.

Pigg och go whippet bästis Puzzel, mysig och vääldigt mattekär Dante. Friska! ❤ ❤

Jag kunde börja springa efter ett långt uppehåll. Vänner, nya bekantskaper, goa grannar, proffsigt stöd med superbemötande!

Varit på Lanzarote nu i december, utan hundarna. Väldigt lyckat med vila, uppbyggnad och bara vara tid.

2018 avslutades med ett klickerträningsläger i mellandagarna på Orust med Eva Bertilsson och andra duktiga hundtränare, tillsammans med Gunde. Väldigt lyckat och gav mig inspiration till att träna/leka med de egna hundarna. Gav mig också guldkorn att plocka in i kursverksamheten.

Foto: Milene Wallin

Foto: Moa Lindell

Foto: Moa Lindell

2019 då?

Ett år jag kommer prioritera uppbyggnad. ”Julklapp” till mig själv är PT. timmar och kvalitetssupport. Kvalitetstid och go träning med mina dogs kommer vara prio och fokus på hundverksamheten.

Mål? Njaeooo, jo – men de håller jag för mig och till några ytterst få som supportar mig.

Ha en hunderbar kväll! Nu dags för valpkissepaus.

En pusselbit här och en annan pusselbit där…

Med mycket bra support från vänner, samtalskontakt, naprapat, läkare, coach, kost, släkt, kompetensutveckling via canis och så de egna hundarna + jag och min man har varandra. Vart vill jag komma? Jo ”äääntligen” ökar energin! ❤ ❤

För inte länge sedan alls orkade jag inte speciellt mycket. En rätt liten aktivitet om dagen var mer än nog. Varit (förståeligt) sååå trött! Nu känner jag att jag orkar ladda om under samma dag… Ok. inte riktigt 100:a fullt ut, eller alla dagar men oftare och oftare. 🙂 😀

Allra senaste tillskottet är tillskott av järn. Känner att det kickar in och gör sitt till (försökte först för ett tag sedan med blutsaft men det funkade inte då det innehöll apelsin, – något jag inte tål och det syntes redan samma kväll. Nu kör jag tabletter istället). Samtalen är bra, riktigt bra – känner det är viktigt att prata, prata, prata… och vill ni ska veta: Det är alltid okej att ställa frågor. Naprapatsessionerna är också grymt bra. Jag får springa nu när jag känner att krafterna finns och jag får övningar att göra hemma. Det känns redigt gött. Får typ alltid mycket mer energi när jag varit där. Canis kompetensutveckling är också grym. Ja, jag har grym support. Tack för att ni finns, ALLA! ❤ Och för att ni står ut med mina ibland något längre mejl. 😉 !

Hemma så jo, ja det ser faktiskt ut som ett hem nu och inte som en byggarbetsplats. Köket funkar som det ska och det lilla, lilla som är kvar överlämnar jag till min man och snickare att göra klart. Ok. kanske tar på mig lite målning men det är ingen brådska med den saken alls.

❤ Tänker på Emma flera gånger om dagen. ❤

Samtidigt… Börjar vara redo att vidga mina vyer och börjar blicka utåt och tänker på mina vänner, nära och kära. Dags att lägga fokus och energi på de och det jag har. Och på det jag kan skapa från nu. Kommer fortsätta prata om Emma och tillåter mig att göra det… Samtidigt… utåtblick, här och nu.

I höst och vinter kommer, jo ALL fokus kommer ligga på egen uppbyggnad, hunderiet i olika former både privat och jobbmässigt (återkommer till det), nära kära! Annat jobb jag tidigare pysslat med ”vid sidan av” delegerar jag/prioriterar jag bort.

Nu vila en liten stund för att sedan fixa någon liten hörna till som finns att få ordning på. Börjar se fint ut här! (är ingen pedant alls men att få hyfsad ordning i det yttre känns skönt och underlättar).

Ta hand om er! Kram från mig och dogsen

Det puttrar på…

Utåt sett ser det kanske ut som det inte händer mycket alls. Men bakom kulisserna…

Vad som puttrar i de olika grytorna kommer presenteras allt eftersom det är klart. I torsdags avslutades de sista kurserna för pudelklubben för i år. Den kurs jag höll vid Riddarholmen tog också slut för ett litet tag sedan.

Köket här hemma som vi hållit på att renovera i tja det närmar sig väl ett år är nästan färdigt. Bara kakling, belysning och lite färg kvar.

Nu dags att ta tag i dagen, ikväll blir det ett besök i Sofia kyrka för en minnesceremoni. ❤ ❤

Bokrecension. Blygerhundar, så gör du din hund till en superhjälte! + lite till…

Kom på att jag inte skrivit en recension i bloggen om den här boken, fastän jag skrivit in den på boktipslistan.

Boken är skriven av Jessica Mann.

Bildresultat för blygerhundar

En lättläst och trevlig bok för dig som har en blyg, reaktiv… tja för dig som har hund. Beskriver på ett tydligt sätt hur du kan hjälpa din hund i vardagen vare sig ni har det jobbigt med hundmöten, möten med människor, annat… Eller helt enkelt vill lära dig mer om en hunds olika behov och få konkreta förslag på hur de kan tillfredsställas på olika sätt.

Kort och gott, – har du hund? Jobbar du med hund? Möter du hund? Läs boken! 🙂

Imorgon och på söndag har jag uppehåll från kurseri då jag ska tillbringa helgen i Sollentuna och lyssna på Bob Bailey. – Hundträning – nycklar till effektiv träning. Tänk – Planera – Träna. 🙂

Är liiite smått bekymrad över Puzzel ❤ som känns lite stelare och gammelgubbig på våra promenader. Han börjar nog också se lite smådåligt då det hänt att han snubblat till när det kommer ett trappsteg eller liknande. Samtidigt tacksam att han är så pass pigg, glad och framåt. Särskilt när jag tänker på att han hade en elakartad tumör när han var 7 år som opererades bort. Grymt skönt att det hållt sig bra sedan dess.

Idag fick Dante ❤ börja hänga med mig på min springrunda i skogen. Tidigare har jag valt att löpträna själv ett par gånger för att helt kunna fokusera på min egen rehab, egen takt… Dante sprang på bra framför mig så det gick bra att köra på med midjebältet utan att det trasslade sig. Haft lite svårt själv att hålla motivationen uppe senaste två veckorna då det varit steg fram, bakåt, fram, bak… vad gäller smärta och rehab men så är det ju ofta. Det går lite upp och ner och det gäller att hålla i träningen, anpassa när det behövs men inte släppa den helt.

Nu har jag skrivit upp mig på kö/intresselista för en valpis. Så bara att vänta och hoppas på att det blir en liten till mig någon gång efter årsskiftet. ❤ Ras? Låter er vara nyfikna… Vet du? Avslöja det inte redan nu.

En till hund?!…

Jag gissar att det kommer finnas fler perfekta hundvalpar framöver. 😉

Jo, jag har gått och funderat över det här med en hund till i flocken de senaste veckorna och framförallt dagarna. Då kommer förstås också tanken på: är det just Phalène som är den givna rasen för mig även nästa gång? Det kan verkligen så vara men jag vill ändå passa på att undersöka några fler raser innan jag bestämmer mig. Så jag släpper just DEN underbara kullen för nu även fast det känns svårt.

Det räcker bra med att jobba på återhämtning, rehab (både för mig och Puzzel) m.m. fram till jul. Sedan kan det kännas skönt för hjärnan att tänka på annat som t.ex. en till hund, en valp i huset… Kommer nog försöka träffa några raser, träffa uppfödare på de raser jag har på min lilla lista för att se om det är raser jag ”klickar” med efterhand. Stort TACK för all respons på facebook och vi som setts och pratat, om tips på raser. Det har gjort att jag både plockat bort någon ras och lagt till någon annan. 😉 🙂 Tänk att trots alla hundratals raser som finns så är det ingen som är sådär helt hundra given. Både Puzzel och Dante är individer och raser jag ”klickar” väldigt väl med.

Det jag kommit fram till nu är ATT det kommer bli en till hund, så det blir tre vovvar i flocken framöver. När det är 100:a moget får vi se. Fram tills dess så har jag underbara Puzzel och Dante vid min sida. ❤ ❤

Idag börjar jag jobba och ska strax iväg för att hålla valpkurs. 🙂

Ps. Jag hoppas på lite lagom regn…

Underbara ungar!

Dante har svårt att lita på kortvuxna tvåbenta. Rätt ofta så hux flux så flaxar de, springer, studsar, hoppar de och far runt och kanske till och med skriker. Helt enkelt oförutsägbara. Det kan göra att Dante blir rädd och osäker och vill ta till anfall är bästa försvar.

Det här är Dantes första barnkompis. ❤ ❤ Min systerdotter är väldigt duktig och cool ihop med Dante. Inga konstigheter… Det hon gör duktigt är att om Dante börjar skälla när hon springer så stannar hon bara upp och pausar. Hon ger Dante gott om tid så han själv får söka kontakt. Hon låter Dante vara ifred när han behöver sova och vila. Klapparna är på Dantes villkor på så sätt att klapparna ges där han vill ha dem. På magen, under hakan och INTE uppe på pannan. Jag ser att hon tar in hans kroppsspråk och ”frågar”, pausar och inväntar klartecken från Dante. Och vet ni… Då ber han om mer klappar genom att visa magen och krafsa med tassen. ❤ På bilderna så sitter han och myser uppe i knät.

Har semester. Semester hos ena syrran i ett par dagar. Skönt med miljöombyte och trädgård att bara kunna gå ut i. Njuter av lugnet och naturen. Däremellan lite rehab, stavgång och kika på fotboll.

Tar hand om 14 stycken marsvin här medans Anna är och ställer ut 4 på SM i Eskilstuna. Nedersta fotot på yngsta systerdottern ❤ som jag ofta tycker är väldigt lik mig som liten.

Nej… nu fortsatt semester. Ska slänga in laxen i ugnen innan fotbollen börjar. Blir lax med grapefrukt och sallad.

Mums!