11 veckor idag, så vad gör vi?

Idag blir Milton 11 veckor och vi har känt varandra i knappt två veckor. ❤ Supernöjd med hur allt utvecklar sig.

Så vad lägger vi fokus på? Så här i början trygghet, trygghet och åter trygghet med god anknytning till mig, till lilla gänget här hemma och mycket bus, lek och mys.

Brukar tänka en liten ny sak per dag att bekanta sig med för positiv miljöträning. Så Milton har t.ex. fått bada en dag, åkt färja en dag, umgåtts med Dantes syster en dag och då blev det också en resa med tunnelbana. Och så dag där det inte händer något speciellt alls… Det vi börjat träna på är inkallning med handtarget. Halsband och koppel var något helt nytt för Milton när han kom så det fick han vänja sig vid redan från andra dagen hos oss vilket har gått bra. Många små korta turer utomhus blir det förståss för att så snabbt som möjligt få koll på det här med att vara rumsren. Det händer olyckor inne (fler när det är riktigt busväder ute) men det går framåt och blir efterhand färre.

Jag upplever Milton som en trygg, framåt, positiv kille som har gott om energi och glöd när vi busar och lektränar. Han känns cool och tar för sig men lyssnar också väldigt bra om andra hundar tycker det blir för mycket. Egenskapar jag tycker mycket om. ❤

Dante och Puzzel gör det fortsatt bra och det ser ut som Puzzel mer och mer uppskattar Miltons närvaro och gnyr Milton till så är det inte sällan Puzzel som är där först för att kolla så allt står rätt till. ❤

Nu sover alla fyrbeningar och jag har lite jag ska pyssla med vid datorn under tiden. 😉

Nu är Milton här!

❤ Välkommen! ❤

Det sa klick och då gick det fort. Och ja, det känns helt perfekt. Är så glad att jag gick på min magkänsla (förstås checkade jag även upp hälsotester, skk avelsdata m.m.). ❤ En trygg liten krabat som både är cool, mjuk men säger också ifrån om något känns fel precis som det ska vara. Han känns väldigt trygg och ”stabil”. Gillar att ligga nära, nära när han är trött och tycker om att slita och dra i mina strumpor, leksaker och annat han kommer åt. 😀 Att det skulle bli en papillon har varit bestämt sedan en tid tillbaka.

Att busa med storebror Dante är en favorit. Dante gör det sååå bra!! ❤ Min älskade lilla vän. ❤ Ute är det lite väl kallt tycker Milton men han ger sig tid att kissa när vi kommer ut vilket är jättebra.

❤ Puzzel tar det hela med ro och är lite nyfiken på Milton när han sover, annars låter han Milton och Dante hålla på med sitt och sträcker istället ut sig i fåtöljen under en filt.

Önskar ALLA en riktigt fin helg!

Dunning Kruger effekten och får en misslyckas?

Som frågan lyder… Får en misslyckas emellanåt och ha en dålig dag? Hur har du gjort/tänkt när du känner att du inte presterat bra nog i förhållande till andra? Hur går du vidare? Vet var jag befinner mig på skalan enligt nedan för tillfället.  Jag upplever också att skalan kan ”gå om” i olika varv. Känner ni själva igen er i att ”ha vandrat” utmed linjen enligt Dunning-Kruger effekten?

Idag presterade jag inte gott nog. Visst känns det och det är väl kanske det som också är meningen?! Att känna att nej det här duger inte. Kom igen! Bättre kan du!! Det är lätt hänt att gå ner sig och bryta ihop och det är väl okej en liten stund… Men sedan så får en faktiskt ta ett allvarligt snack med sig själv (eller med en supportande vän), bättra sig och komma igen! Och med erfarenheten i ryggen göra så en inte behöver hamna i samma grop igen.

Jag vet vad jag behöver göra och tja med rätt fokus så kommer jag snabbt hitta rätt spår igen. Det jag inte presterat gott nog är lite som det är, och går inte att göra ogjort. Ohh… yes det känns inte bra och skapar känslor av olika slag. Andaas, analysera, bemöt, åtgärda, gör om gör rätt och släpp. Det får en helt enkelt tugga i sig som en lärdom.

Känner jag mig själv rätt kommer det sista steget ta ett tag, en lite längre stund innan jag verkligen kan släppa, men det kommer. Så nu fortsätta med dagen och ladda om inför morgondagens planer. 🙂

Önskar ALLA en fortsatt fin helg!

2019 ut & 2020 in. Välkommen!

Dags att kliva in i 20-talet.

Det gör jag med ett par bilder från 2019 som jag vill lyfta fram lite extra och med en text till där jag skrivit ner hur jag ser på några av mina målsättningar och förhoppningar för 2020. Helt utan inbördes ordning och nopp, – inga nyårslöften och jupp, – en del planer håller jag för mig själv + för de som är med mig nära och supportar.

Först tack alla: – fina vänner, – professionella utövare, – till er som är och har kommit att bli både och, – till min man som stabilt står kvar och lyssnar även i de stunder jag tvivlar och beter mig som #”@!!?#, – grannar, – alla underbara kursare, – tvåbenta, – fyrbenta, – mina underbara hundar… för att ni fortsätter finnas vid min sida och pushar, säger ifrån, håller med, för att ni är ni… ni betyder ALLT!

Jag reser mig igen! Börjar med att lyfta och skriva det tuffa och jobbiga. Jo, kom igen ALLA har det kämpigt emellanåt. Jag har varit låg, jäkligt låg under senhösten. Sådär utan att riktigt veta varför, utan egentlig ”anledning”, bara lågmäld. Förkylningar som avlöst varandra m.m. har inte gjort det lättare. Året 2019 har varit något av ett ”mellanår”. Jag tycker det stämmer det som sägs att det första året efter en katastrof är det värsta. Jag tror de flesta vid det här laget vet att jag förlorade älskade Emma 28:e februari 2017, mitt enda barn. Det året skulle hon fyllt 25 i april men det blev aldrig så då hon tog sitt liv. Jag får flashbacks men inte så ofta nu. Numer kan jag välja att uppmärksamma de traumatiska minnesbilderna som kommer en kort stund och sedan vänligt och bestämt be dem ge utrymme till sånt som gör gott istället och fokusera om. Det funkar i stort sett alltid nu, vilket förstås inte alls fungerade förut när såret var mer färskt. Så ja, jag reser mig igen och ser med tillit fram emot 2020. Tillit ja… det kommer kanske vara 2020 års viktigaste ord för mig. Under 2019 har mitt viktigaste ord varit space och utrymme. Har ni något ord som varit/är speciellt viktigt för just dig under 2019 eller inför 2020? Fotot ovan är från i förrgår efter skön träning. Bästa sättet att avsluta året på, – så även idag, årets sista dag blev det ett träningspass vid cykel och några längder i bassängen.

Vänner ja! Hade härliga dagar med två och fyrfota vänner i underbar natur. Natur är något jag vill prioritera upp ändå högre under 2020. Det är något jag om och om igen kan komma på mig själv med att lite som ”glömma bort”. Vikten av oftare och längre tids vistelse i redig ”urskog” för mitt och hundarnas välmående. Det är jue sååå skönt!

Löpning! Det är definitivt ett mål för 2020. Att till våren komma igång med att springa kontinuerligt igen. Lidingöloppet 15K var nog det allra skönaste passet jag någonsin varit med om (så här långt). Det var också min allra längsta sträcka jag sprungit någonsin. Ett lopp jag är nöjd och stolt över! Den känslan vill jag känna igen.

Jag har haft förmånen att under året få jobba med så många fantastiska hundägare och hundar. Stora hundar, små hundar, valpar, vuxna hundar, – ja, hundar av alla de sorter. Både i kurssammanhang och vid privatlektioner. Det kommer det bli ändå mer av under 2020. 🙂 Flera nya typer av kurser är planerade, varav ett antal redan finns upplagda på hemsidan. Januari månads kurser börjar bli fullbokade, men några få platser finns kvar.

I november återupptog jag min karateträning. Eller tja, det är verkligen en nystart. Det var mer än 15 år sedan jag höll på senast så får se hur länge jag vill fortsätta nu. Tanken är framförallt att ha det som ett sätt att hålla igång på ett bra sätt fysiskt under vintern när jag inte vill springa utomhus. Gradering eller inte får tiden utvisa. Jag hittar inte mitt gamla graderingspass, så blir det av får jag börja om från början igen. Det är en trevlig och gemytlig klubb med mycket kunskap jag hittat vilket är viktigt för mig. Karaten ger träning både för kropp och knopp på flera nivåer. Andningen är en viktig del i min träning som jag behöver få bättre koll på.

I december hade jag tillsammans med vänner/kollegor en monter på Stockholms hundmässa där vi informerade om våra verksamheter och svarade på frågor inom hund. Superkul och det kommer vi definitivt göra om nästa år. 🙂

Mina älskade hundar! ❤ ❤ Mer fantastiska hundar än Puzzel och Dante skulle jag inte kunna ha vid min sida. Planer på en till kamrat finns och vi håller tummarna för att det blir verklighet någon gång under 2020. En självklar förhoppning för 2020 är att vi alla kommer få vara friska och krya!

Jag lär mig mer och jupp, det kommer bli mer agility under 2020. I januari kommer jag ta emot mitt första agilityekipage vilket jag verkligen ser fram emot. Det kommer även bli agilitykurser men vilken månad och vilka datum det blir får jag återkomma till. I tanken finns också träningsgrupp samt föreläsning/ar men vad/om det blir något av det under 2020 återstår att se.

Med den här bilden från vår härliga semester på Gran Canaria tidigare i december där jag fick mycket sömn, rörelse, ljus och värme önskar jag nu…

Ett riktigt GOTT NYTT ÅR och dessutom ÅRTIONDE!

Nöjd!

Jag nämnde väldigt kort i förra blogginlägget att jag jobbat med att göra en 6 månaders plan. Nu är den klar för mig att börja använda! 🙂 (använt mig av Johannes Hansens bok Tough Love när jag arbetat mig fram till planen).

Det svåraste har varit att sänka ambitionsnivån och plocka bort saker från min ”att göra lista/villhöver lista/vill, vill, vill/tänk om jag väljer fel”…

För att kunna fokusera och göra saker bra så går det inte att välja hur mycket som helst. Det kommer inget gott ut av att ha för många bollar i luften samtidigt.

Jag skrev nyligen i ett facebookinlägg:

”När alternativet inte är BÅDE OCH, eller ALLT. Utan du står inför en valsituation. – Istället för att fråga dig vad du vill av alternativen kan det bli lättare att fråga: Om du INTE väljer ”…” skulle du då ångra dig efteråt?

OCH morgonens visdomsord: Släpp idén att du behöver imponera på andra.”

Det är nu den mer utmanande delen börjar. Att få ner det i kalendern, kavla upp ärmarna och go for it!

Senaste veckorna har jag sprungit Lidingöloppets 15K över förväntan med en väldigt go känsla. 🙂 ❤ Även Hässelbyloppets 10K ställde jag upp i. Så här i backspegeln kan jag se att det borde jag låtit bli. Jag gjorde PB på 5km i det loppet, men känslan?… Nej den fanns inte där och det var för mycket. En nyttig lärdom tog jag med mig. Inget nytt som sådant men nu har jag verkligen upplevt det och hm. det sjunker in djupare…  – Det är resan, känslan och upplevelsen som är mödan värt. Det där när man gjort de bästa förberedelserna som går just där och då. När det bara känns som jo, men jag vill, vill och ska springa, det känns rätt och det känns kul! Det kände jag inför Lidingöloppet och hade inte alls några förväntningar på att jag skulle kunna springa hela vägen runt utan var beredd på att få gå rätt så mycket. En lär så länge en lever. 😉

Jag och Dante har tränat tävlingslydnad i Norra stockholms hundcenter och agility i Haninge hundhall. Jag har själv varit och lärt mer om agility distanshandling, fotarbete m.m. för Heidi Penttilä. Om du läser det här så… -tack Linda för att jag fick hänga med!!

Det kommer bli mer agility i mitt schema framöver. 😀

Önskar er en fin dag!

Kristallklart!

Klockan är fem på morgonen när jag skriver det här. Jag gav Dante för mycket gotta igår när vi tränade så han är kass i magen. 😦 Klantigt av mig men med magvila, fortiflora, ris och en lugn dag så kommer han säkert snabbt bli bra igen. ❤

För er med sorg eller som har någon i er närhet med sorg. Jag rekommenderar er att läsa om sorgens olika faser:  https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/sorg

Och om sorgbearbetning här: https://www.sorg.se/fakta-om-sorg/

Det finns egentligen inga självklara faser eller en exakt ordning som olika faser följer men de kan ändå vara till hjälp för att lättare förstå vad en själv och andra kanske går igenom.

Jag känner igen mig i de olika faserna och att första året är det absolut värsta så jo, det håller jag med om.

För mig så har processen i väldigt grova drag sett ut så här fram tills nu,

Chockfasen, vandrade runt fram och tillbaka, fram och tillbaka hemma i lägenheten gråtandes i timmar när jag fått beskedet. Spelade upp olika scenarior om och om igen. Förnekande, är det verkligen sant… Avstängd för allt annat runt mig än det ofattbara som hänt. Fick äta milt lugnande och sömntablett första veckan för att få sova och ”kunna fungera”.

Reaktionsfasen, situationer och händelser spelas upp om och om igen. Kunde jag gjort något, alla OM inte/OM det vore si och så… Skuldkänslor, tomhet, paralyserade känslor. Trötthet, svårt att minnas det andra sagt/vad jag tänkt göra.

Bearbetningsfas, samtalsstöd, olika typer av support. Trötthet både av sorg och från åren som var innan med många tuffa turer. Ledsenhet, ilska, uppgivenhet, minnen som spelas upp men inte lika dramatiska känslor som tidigare. Även fina, varma minnen börjar dyka upp, saknad. Efterhand sakta, sakta mer energi och mer sällan dramatiska flashbacks. Emellanåt fortsatt förlamande trötthet och energitapp med ”pyspunka”. Kan konstatera att det många sagt om första året verkar stämma för mig med. Varje datum/månad/tradition påminner om och blir annorlunda. Och det tar tid MEN även om en går igenom sorg olika så om jag skulle vilja ge ett råd så är det verkligen: ta hjälp, se till att få stöd för ”bara” tid upplever jag inte ger läkning. Tid kan göra att det jobbiga hamnar mer i bakgrunden för nya händelser lägger sig emellan, men att just tid läker alla sår stämmer inte för mig. Det vore lite som att sitta och titta på en väldigt stor sårskada och inte göra något mer än att vänta och hoppas på att blödningen går över… men det är mycket klokare att ta hand om sorgen direkt med all support som går (obs! det som är support just för var och en, – och det kan ju se helt olika ut). ❤

Nyorienteringsfas, börjar se framåt och har mer energi. Kan skratta mer och se ljusare på framtiden. Njuter av stunder i nuet, utforskar vad vill jag med livet med de nya förutsättningarna. Minnet sviktar inte på samma vis längre utan jag kommer ihåg så länge det inte kryper in alltför mycket stress. Flashbacks kommer mer och mer sällan och oftast kortare stunder och mindre dramatiska. Det kommer nog alltid vara så att tuffa minnen finns bredvid de fina och varma, men de behöver inte hindra eller blockera ut det som är och känns bra. Börjar söka mig ut mer och kunna se och vara närvarande med andra och det som händer i världen runt mig. Mån om att fortsätta boosta energi, utvecklas och att ta hand om mig själv. Jag har sedan en tid börjat reda ut mer på allvar, men vad vill jag då? Vad säger mitt hjärta och vad säger min hjärna… Har läst Johannes Hansens bok Tough love och i den period jag varit/är i nu så har den varit/är bra läsning för mig. Jag är nästan klar med en 6 månaders plan som jag vänt och vridit på under en period nu. Jag har tänkt, testat, pratat igenom, skrivit ner, provat. Sänkt ambitionsnivån och valt bort till förmån till annat som kommer få mer plats, utrymme och fokus. Faserna har som sagt inga kristallklara början och slut, utan de går in i varandra, lappar över varandra och går lite kors och tvärs fram och tillbaka. Det kan växla vilken fas man befinner sig i för dagen. Jag har mer och mer ”hamnat” i nyorienteringsfasen nu vilket inte varit moget tidigare mer än kortare stunder. Visst jag kan fortfarande hamna i förlamande trötthet och ”pyspunkeläge” men det går över mycket fortare nu. Generellt är jag mycket starkare.

Och alltså fyrbenta vänner! Vet inte hur jag gjorde för att ta mig ut med dem på sina rastningsrundor och hur jag lyckades hålla deras rutiner under chockfasen och den allra första tiden men på något vis så var det bara något jag gjorde. Hundar är fantastiska. ❤ ❤

Varför jag skriver allt detta? Det är en bra bearbetning för mig att skriva ner och få på pränt hur det har varit och var befinner jag mig nu. Jag tror väl kanske också att det jag skriver till viss del kan bli till support och stöd till någon som själv sörjer eller står bredvid någon i sorg. ❤

För en liten tid sedan så påbörjade jag en till fortbildning inom hund. Glad den känns såå rätt, mer och mer rätt faktiskt efterhand som jag kommer in i det. Mer om den i nästa blogginlägg, eller i nästnästa. 😉 Yes, det kommer märkas av i kursutbudet framöver.

I morse när jag vaknade kände jag mig kristallklar! Det kristallklara kommer skrivas in i min 6 månaders plan under dagen. 🙂 Om jag inte råkar få ”pyspunka” just idag. 😉

Önskar ALLA en fin dag!

Trevlig helg i naturen med vänner,

Och den här gången fick den riktiga kameran följa med.

Vi har plockat svamp, rott, promenerat, jag har sprungit. Dante har fått springa mycket lös och det tillsammans med sin absoluta favorit nummer ett, nämligen med syster Ester. Det var jag, Linda, Martina och så Dante och Ester med på turen till Dalarna. Puzzel som börjar bli lite äldre (fyllde 11 år igår <3) fick stanna hemma med husse och mysa i soffan istället.

Kunde inte bestämma vilka foton jag skulle välja ut till bloggen och vilka jag skulle radera så istället för att lägga tid på gallring så kommer här en hel hög med foton utav dem jag tog. Nu låter jag bilderna få tala för sig själv.

Foto: Linda Bodin, ps. bottnen syntes klart när jag kikade ner då det var grunt.

Foto: Linda Bodin

Foto: Linda Bodin