Tänk som om du vore din hund!

Jag upplever att de personer som tränar mycket hund och är insatta i inlärning ofta har lätt för att berömma sin hund och inte lägger ”fel” som sker i träningen på sin hund (inklusive mindre populära beteenden hunden kan tänkas utföra i vardagen) utan på sig själva. Helt rätt som sådant då hunden aldrig gör ”fel” utan kort och gott gör det den lärt sig och efter vad som lönar sig! Men jag upplever lika ofta att vi tvåbenta å andra sidan kan ha väldigt lätt för att döma oss själva när det inte går som vi vill.

Min egna senaste fallgrop där jag dömt mig själv är att jag tänkt att ja men det där KAN jag ju! Ändå gör jag det inte och tar mig inte i ”mål”, vilket skapar frustration/obehagskänslor då jag tycker jag är urkass som inte gör fast jag ju kan.

MEN har ni tänkt på en sak… Tänk på en valp som ska lära sig sitt. Jag kan ofta höra nya hundägare uttala att min hund KAN sitt men gör det inte och lyssnar inte på vad jag säger. Jag kan då lättsamt börja introducera tanken och prata om att frågan är om valpen verkligen KAN sitt då? Jag menar… vad menas med att kunna saker som t.ex. sitt. Det är ju en sak att kunna sitt på signal för valpen när den är i sin vana miljö på hemmaplan. Med en fokuserad ägare och utan andra valpar, doftfläckar, människor, fladdrande löv… o.s.v. runt sig.

En hund kan ju kunna en sak som t.ex. sitt i en specifik setup men inte i en annan. Vi kan inte förvänta oss att en hund ska kunna t.ex. SITT i alla miljöer och kanske med en nervös matte som det lätt kan bli i till exempel en kurssituation eller för att inte tala om på tävling om det inte tränats och belönats. Det behöver tränas, tränas och tränas och ges de förutsättningar som behövs här och nu, där och då för att hunden ska kunna klara av att utföra SITT på signal. Här är det jag som ägare som behöver ta ansvaret att träna på ett schysst, roligt och lagom lätt och utmanande med genomtänkta kriterier för att nå till målet tillsammans. Att till exempel stå och upprepa sitt, sitt, sitt… många gånger är inte en lösning för att få hunden att lära. För hunden blir beteendet bara mer och mer utjatat och det bli en avlärning istället för inlärning. Enkelt uttryckt kan man säga att hundar gör det som lönar sig i deras värld! (Sen är det ju lite mer ”komplext” än så rent träningsmässigt men jag tror ni är med mig här).

Så vad har då det här med oss tvåbeningar att göra. Jo, men det samma gäller väl också för oss?! Tillbaka till min frustration om att tycka jag är urkass som inte gör fast jag ju kan. Då är kanske den relevanta frågan… Ja, men kan jag det verkligen då? Om jag inte gör? Svaret är rätt så givet NEJ det kan jag inte. Kan jag inte så är det väl lika illa att tycka jag är kass som om jag skulle tycka att min hund beter sig kasst för att hen inte kan SITT när det springer runt andra valpar m.m. när vi inte tränat på det och inte belönat upp beteendet. Med hundar tänker jag alltid vad är det som gör att min hund inte kan t.ex. SITT i den här situationen? Är miljön runt för svår/ny? Är jag otydlig? (t.ex. har jag fått byta min liggsignal till LÄGG då SITT och LIGG lät för lika varandra och jag blev alltså otydlig för min hund (tack husse för att du påtalade hur lika jag lät i mina uttal)). Har jag tillräckligt bra lön till min hund så hen vill göra det jag ber om? Är min hund för trött/har ont?… VILL jag göra det jag tänker att jag ska göra? Behöver jag göra det? Om inte kanske jag ska släppa uppgiften helt och hållet. Hur är miljön runt mig? Behöver jag minimera störningar? Vad är det som stör ut? Vilka förutsättningar behöver just JAG som individ för att göra eller inte göra det jag inte gör? 😉

Lite förlåtande kan tanken om att vi alla gör så gott vi KAN vara också när vi möter personer som har en helt annan verklighetsuppfattning än en själv. Tycker ordspråket; ”Där kunskapen tar slut träder våldet in (fysiskt eller verbalt)” passar in här. För att personer gör så gott som de kan så är det inte lika med att acceptera allt som görs eller sägs. Jag har själv brutit kontakter där våra möten inte supportat mig alls till att bli en gladare, nöjdare, mer avslappnad och bättre person. Tvärtemot har mötena präglats av att jag anpassat mig, fått mig att må sämre, bli spänd, tvivla mer och mer på mig själv och gett mig mindre självförtroende/självkänsla. Då är det bättre att bryta när en kan.

Var reko och schysst både mot din hund OCH dig själv. Att tycka vi är kassa för att vi inte gör saker hjälper föga. VILL jag göra det till att börja med? Backa ett par steg (precis som i hundträning) och gör det enklare och se vad behöver vi som individ innan, under, efter det beteende vi vill se mer av? Och fungerar inte de hjälper vi sätter in för att det ska funka? Då är det förmodligen inte just det som faktiskt är en hjälp utan någonting annat. 😉

DET här blev en jättelång text och vad jag vill uttrycka är väl egentligen: Sträck på dig, var stolt och umgås med personer som vill se dig blomma! För min del är det personer som ser mig, som peppar, som vågar säga till mig på riktigt när jag håller på att fega ur eller om jag är på väg att göra/inte göra saker som inte gagnar, som tror på mig, som finns där… Som också visar sig själva, ber om support och kan tycka annorlunda än jag. Ni är flera och jag är så tacksam över att ni finns i mitt liv!

NU väntar jag spänt på ett mejlsvar som kommer innebära en ytterligare utveckling av hundverksamheten framöver. 🙂 Jag kommer hoppa på och göra något som jag i flera år sagt att nej det där är inte för mig. Fortsättning följer…

KRAM till oss alla! Ha det hunderbart. 🙂

Att ge upp, eller är det acceptans?!

Skrev ett inlägg på facebook som löd ungefär så här:

”Det är inte någon vits att försöka ändra på det som inte går att förändra. Ibland är det oerhört svårt att acceptera. Ibland är det bara envist och ”dumt”. Ge ditt allt för att förändra det du vill och det finns möjligheter till. Sök kunskap så du får förstånd att kunna se skillnaden. Håller du på att ge upp eller är det faktiskt acceptans till något du inte kan förändra hur mycket du än ger ditt allt.”

Mitt dagens ord den dag jag skrev inlägget var: ACCEPTANS.

Jag fick flera kommentarer på inlägget som jag gillade skarpt. Det här är ett av flera:

”Kanske inte ett dagens ord, men jag har en diagnos. Man kan behövs påminna sig om den diagnosen ibland.”

Broderi vid Sigtunastiftelsen, tack för bilden och fb.inlägg Bibbi.

Så vad är det då jag accepterat. Det svåraste av svåraste tänker jag inte ens skriva om. Där har jag en bit kvar.

Något jag jobbat länge för och trott på är min löpning. Att komma tillbaka till att springa och då inte bara några fjuttiga minuter utan att kunna spring, springa på riktigt. I alla fall 5km, eller varför inte  en mil eller två. Få springa lopp, springa med voffsing framför mig (canicross), agility och så karaten som kräver att hälsena/foten/jag håller för belastning med hopp, spring, djupa positioner… När jag blickar tillbaka så ser jag att jag har gjort rehab, jag har tagit support i flera år och åren har till slut blivit rätt så många med både + & -. Det har inte hållit utan någon form av bakslag kommer när jag försöker öka om än så försiktigt och klokt (ibland har jag även försökt öka väldigt oklokt 😮 ).

Så med motvilliga känslor så har jag accepterat att nej jag får faktiskt acceptera att jag ska inte spring, springa… Min kropp håller inte för den belastningen helt enkelt. Så jag har slutat med träningspassen som varit inriktade mot löpning, agilityinstruktörsutbildningen är avbruten, jag har meddelat karateklubben (underbart gäng), jag har gått ur grupper runt canicross, löpning o.s.v. Jag är säker på att min kropp och hälsena kommer meddela mig om den känner sig läkt och bara måste få spring, springa igen (ja, hoppet finns ju kvar 😮 🙂 ).

Jag minns med glädje och tacksamhet känslan jag hade för inte så länge sedan då jag sprang Lidingöloppet. Jag minns med värme mig, Mats och Magnus tillsammans springande vid torpet i Skåne. ❤ ❤ ❤ Och agilityn tillsammans med Tim, timmelim mellispudelmys och även med bästis Puzzel. De väldigt trevliga turerna till djurgården med Puzzel springandes framför mig. Hur han nästan ylade här hemma när jag tog fram dragselen då han blev så ivrig för att få komma iväg. På väg tillbaka med färjan satt han uppkrupen i min famn och mös med de långa benen spretandes åt alla håll och kanter. ❤ 😀 Imorgon fyller han 12 år så då blir det party!

Naturen finns kvar och härliga utevistelser tillsammans med mina härliga dogs (och med Mats förstås när vi är lediga samtidigt). Jag har hittat tillbaka till den meditativa syssla som virkning och stickning kan vara efter drygt 30 års uppehåll (om det inte trasslar allt för mycket för då är det allt annat än meditativt 😀 😀 ).

Jag har mer jobb än någonsin nu med hundkurser och privatträningar vilket är jättekul! Något jag verkligen trivs med. Tävlingslydnaden kommer få mer plats från nu och under 2020/21. Jag gick tävlingslydnadsinstruktörsutbildningen 2012 för duktiga Lotta som sedan ett par år finns på Lerkulans hundcenter. Men i ärlighetens namn så har jag inte tränat mycket tävlingslydnad sedan dess även om många grundfärdigheter är de samma inom flera hundsporter. Reglerna har ändrats sedan dess o.s.v. Kort och gott så har jag påbörjat uppfräschning/vidareutveckling av mina kunskaper inom området. Mer om det framöver. Nu har jag två obokade dagar framför mig och jag ser bland annat fram emot att läsa den nya upplagan av boken: Med sikte på 10:an av Niina Svartberg och Kenth Svartberg (den röda till vänster).

Den här gången blev det ett lååångt inlägg. 😉

Önskar er ALLA fina höstdagar! See you.. 

Cyklandes & promenerandes hundinstruktör i Stockholm med omnejd…

Cykel inköpt, testad och godkänd även av Milton. ❤ Så nu är hundkurserna igång igen vid Universitetet. Funkar jättebra!

Hur vi gjorde? Först hade jag cykelkorgen i soffan så Milton fick ligga och mysa i den och samtidigt äta på ett gott tuggis. Sedan tog jag ut korgen som ni ser på bilden ovan. Helt ok. sa Milton så då var det dags att haka på korgen på cykeln och vi tog oss ut på en promenad med cykel och Milton i korg. Ätandes godis på botten i cykelkorgen och kikade ut på omgivningen. I början fick jag guida så han inte satte upp tassar på kanten när det gick förbi hundar eller annat spännande. Väldigt snabbt lärde han sig att lönen kommer när man är helt och hållet nere i korgen. Så nu känner jag mig trygg i att han är kvar i korgen när jag cyklar (har förstås ändå säkrat upp så han är fastspänd och inte kan hoppa ur om det t.ex. skulle dyka upp tja, vad vet jag… en hare eller nåt).

Apropå det här med tuggisar. Ett tips är att överdimensionera benen till era hundar. De ben jag har med till Milton på kurs, eller som han får då jag pysslar med annat är alltid i storlek större. Då slipper en oron över att de ska sätta sista lilla snutten i halsen. Jag byter hellre ut tuggisarna efter en stund mot något annat gott om jag inte vill de ska vara framme hela tiden.

Jag har kommit igång med kurserna på Skeppsholmen. 🙂 Varför har jag inte haft kurser där tidigare? 😉 Jag kommer minska ner utbudet vid Universitetet under pandemin då cykelvägen dit inte är jätteskoj. Så Björkhagen och Skeppsholmen kommer vara mina huvudplatser. Kanske det även tillkommer någon mer plats. Det  är framförallt valpkurser, kurser i personspår och så privatlektioner jag erbjuder under våren (privat kan ni bli coachade i vardagslydnad, rally, tricks, klickerträningsfärdigheter, grundmoment för skoj/inför tävling). Är ni ett gäng som vill att jag håller en i kurs i rally eller tricks t.ex. så går det säkert att ordna.

Jag skulle inte kunna vara nöjdare än vad jag är nu med min lilla flock här hemma. De synkar så fint ihop alla tre. Milton och Dante leker tillsammans. Puzzel och Milton vilar tillsammans i samma bädd. Jag upplever att de alla tre har utbyte av varandra här hemma men på olika vis. Sååå nöjd!

Ta hand om er, så hörs vi!

 

Att hålla positivt & negativt ”samtidigt” + seeeemester!!!

Har verkligen fått öva mig i att växla mellan positivt och negativt. Vi börjar med det tråkiga. I fredags ringde min mans läkare och ville direkt ha in honom för datortomografi (för er som inte vet så har han haft cancer tidigare i två omgångar). Detta efter att ett blodprovssvar visade på alarmerande höga levervärden. Nu har vi fått svar och det verkar vara grönt ljus. Jag är försiktigt optimistisk och jag ska kunna släppa det här nu under vår semester som börjar imorgon bitti fram till den 3:e juli. Läkaren hoppas och tror det kan vara ett felvärde… Håller tummarna för det och annars lär vi höra något, för nu är nya prover tagna. Så det känns mycket mer positivt nu än bara för någon timme sedan. 😀

Riktigt positiv var helgen som ägnats åt klickerträningsexamen vid Kungsängen (stolt över att jag kunde fokusera trots tankar på kära mannen & stor oro). Bilder säger mer än ord, såå…

Efter många timmar, mycket träning, många projektuppgifter och inlämnade filmer så blev jag i helgen godkänd klickerinstruktör. Tusen tack för pepp och stöttning ALLA inblandade!

Det dök ju upp en eller snarare två flyttar mitt i pluggandet som tog massor med tid och energi på olika sätt. Så nu är det extra jätteskönt att jag faktiskt tog mig igenom utbildningen. Ett extra tack till Morten Egtvedt som gett mig massor med bra feedback på alla mina frågor och funderingar och som bidrog mycket till att ge mig en fin examenshelg, till min man Mats förstås som peppat mig till att prioritera tid för träning med Dante och strunta i röran på hemmaplan och så till Eva-Marie Wergård som funnits där i den viktiga bakgrunden med ord som att aldrig ge upp och tro på mig själv, att fortsätta jobba även om det känns kört för allt kan ändra sig… Ett stort tack till min härliga Dante som ivrigt hängt med på träningspassen med glädje och stor lust. Han är fantastisk trevlig att jobba med!

Så här i efterhand kan jag bara konstatera att JA det var ett bra val att gå den här utbildningen. Tillsammans med Hundens hus instruktörsutbildning känns det helt enkelt mer komplett. Vill inte vara utan någon av de två utbildningarna. Kompletterar varandra bra!

Ja som ni märker kan jag skriva hur mycket som helst så ska sluta nu för NU går jag på en rätt kort men oj så välbehövlig och viktig ledighet. Vad jag/vi ska göra? Rätt gissat! Precis INGENTING som i massor… d.v.s VARA, naturen, kanske simma, ta hand om mig, om oss, om hundarna… vara tillsammans. ❤

Har också sett till att ha kryssat in ”helgdagar” i kalendern från det att ledigheten är slut. Så viktigt när en faktiskt i stort sett jobbar varje helg hela året runt och vardagarna lätt blir uppbokade. Viktigt att ta ledigt och ta hand om sig själv för att orka, bibehålla glädjen och för att orka fortsätta finnas där för andra. Sett flera andra instruktörer som gått in i den berömda väggen och den vägen vill jag inte vandra.

Med det önskar jag ALLA en riktigt TREVLIG SOMMAR!! Back in business 3:e juli med förnyad energi. Det ser jag fram emot. 😀

Lek med stor och liten hund.

Vare sig man har en stor eller en liten hund är det viktigt och roligt att kunna leka tillsammans.

Det ökar samhörigheten, viljan till samarbete och det är riktigt bra att kunna belöna med lek och inte alltid ”bara” med en gottabit. Finns mycket att skiva om belöning och lek… Men här kommer några bilder. 🙂

DSC_0057

Att kunna ge sig hän i leken tillsammans, och samtidigt  ha kroppskontroll så man inte råkar ta fel på leksak och fingrar.

DSC_0058

Att på ett positivt sätt lära sig att släppa på kommando. Bra jobbat!

Chihuahua (5)

Leka matte!?Ny bild

Lära sig att komma tillbaka med kastade leksaker. Det blir så mycket enklare och roligare då… I alla fall i längden. 😉 (Tänk på att det ofta är allt för stressande för hunden att springa efter en kastad pinne/leksak om och om igen).

Mer bus och lek imorgon. 😀