Nöjd!

Jag nämnde väldigt kort i förra blogginlägget att jag jobbat med att göra en 6 månaders plan. Nu är den klar för mig att börja använda! 🙂 (använt mig av Johannes Hansens bok Tough Love när jag arbetat mig fram till planen).

Det svåraste har varit att sänka ambitionsnivån och plocka bort saker från min ”att göra lista/villhöver lista/vill, vill, vill/tänk om jag väljer fel”…

För att kunna fokusera och göra saker bra så går det inte att välja hur mycket som helst. Det kommer inget gott ut av att ha för många bollar i luften samtidigt.

Jag skrev nyligen i ett facebookinlägg:

”När alternativet inte är BÅDE OCH, eller ALLT. Utan du står inför en valsituation. – Istället för att fråga dig vad du vill av alternativen kan det bli lättare att fråga: Om du INTE väljer ”…” skulle du då ångra dig efteråt?

OCH morgonens visdomsord: Släpp idén att du behöver imponera på andra.”

Det är nu den mer utmanande delen börjar. Att få ner det i kalendern, kavla upp ärmarna och go for it!

Senaste veckorna har jag sprungit Lidingöloppets 15K över förväntan med en väldigt go känsla. 🙂 ❤ Även Hässelbyloppets 10K ställde jag upp i. Så här i backspegeln kan jag se att det borde jag låtit bli. Jag gjorde PB på 5km i det loppet, men känslan?… Nej den fanns inte där och det var för mycket. En nyttig lärdom tog jag med mig. Inget nytt som sådant men nu har jag verkligen upplevt det och hm. det sjunker in djupare…  – Det är resan, känslan och upplevelsen som är mödan värt. Det där när man gjort de bästa förberedelserna som går just där och då. När det bara känns som jo, men jag vill, vill och ska springa, det känns rätt och det känns kul! Det kände jag inför Lidingöloppet och hade inte alls några förväntningar på att jag skulle kunna springa hela vägen runt utan var beredd på att få gå rätt så mycket. En lär så länge en lever. 😉

Jag och Dante har tränat tävlingslydnad i Norra stockholms hundcenter och agility i Haninge hundhall. Jag har själv varit och lärt mer om agility distanshandling, fotarbete m.m. för Heidi Penttilä. Om du läser det här så… -tack Linda för att jag fick hänga med!!

Det kommer bli mer agility i mitt schema framöver. 😀

Önskar er en fin dag!

Kristallklart!

Klockan är fem på morgonen när jag skriver det här. Jag gav Dante för mycket gotta igår när vi tränade så han är kass i magen. 😦 Klantigt av mig men med magvila, fortiflora, ris och en lugn dag så kommer han säkert snabbt bli bra igen. ❤

För er med sorg eller som har någon i er närhet med sorg. Jag rekommenderar er att läsa om sorgens olika faser:  https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/sorg

Och om sorgbearbetning här: https://www.sorg.se/fakta-om-sorg/

Det finns egentligen inga självklara faser eller en exakt ordning som olika faser följer men de kan ändå vara till hjälp för att lättare förstå vad en själv och andra kanske går igenom.

Jag känner igen mig i de olika faserna och att första året är det absolut värsta så jo, det håller jag med om.

För mig så har processen i väldigt grova drag sett ut så här fram tills nu,

Chockfasen, vandrade runt fram och tillbaka, fram och tillbaka hemma i lägenheten gråtandes i timmar när jag fått beskedet. Spelade upp olika scenarior om och om igen. Förnekande, är det verkligen sant… Avstängd för allt annat runt mig än det ofattbara som hänt. Fick äta milt lugnande och sömntablett första veckan för att få sova och ”kunna fungera”.

Reaktionsfasen, situationer och händelser spelas upp om och om igen. Kunde jag gjort något, alla OM inte/OM det vore si och så… Skuldkänslor, tomhet, paralyserade känslor. Trötthet, svårt att minnas det andra sagt/vad jag tänkt göra.

Bearbetningsfas, samtalsstöd, olika typer av support. Trötthet både av sorg och från åren som var innan med många tuffa turer. Ledsenhet, ilska, uppgivenhet, minnen som spelas upp men inte lika dramatiska känslor som tidigare. Även fina, varma minnen börjar dyka upp, saknad. Efterhand sakta, sakta mer energi och mer sällan dramatiska flashbacks. Emellanåt fortsatt förlamande trötthet och energitapp med ”pyspunka”. Kan konstatera att det många sagt om första året verkar stämma för mig med. Varje datum/månad/tradition påminner om och blir annorlunda. Och det tar tid MEN även om en går igenom sorg olika så om jag skulle vilja ge ett råd så är det verkligen: ta hjälp, se till att få stöd för ”bara” tid upplever jag inte ger läkning. Tid kan göra att det jobbiga hamnar mer i bakgrunden för nya händelser lägger sig emellan, men att just tid läker alla sår stämmer inte för mig. Det vore lite som att sitta och titta på en väldigt stor sårskada och inte göra något mer än att vänta och hoppas på att blödningen går över… men det är mycket klokare att ta hand om sorgen direkt med all support som går (obs! det som är support just för var och en, – och det kan ju se helt olika ut). ❤

Nyorienteringsfas, börjar se framåt och har mer energi. Kan skratta mer och se ljusare på framtiden. Njuter av stunder i nuet, utforskar vad vill jag med livet med de nya förutsättningarna. Minnet sviktar inte på samma vis längre utan jag kommer ihåg så länge det inte kryper in alltför mycket stress. Flashbacks kommer mer och mer sällan och oftast kortare stunder och mindre dramatiska. Det kommer nog alltid vara så att tuffa minnen finns bredvid de fina och varma, men de behöver inte hindra eller blockera ut det som är och känns bra. Börjar söka mig ut mer och kunna se och vara närvarande med andra och det som händer i världen runt mig. Mån om att fortsätta boosta energi, utvecklas och att ta hand om mig själv. Jag har sedan en tid börjat reda ut mer på allvar, men vad vill jag då? Vad säger mitt hjärta och vad säger min hjärna… Har läst Johannes Hansens bok Tough love och i den period jag varit/är i nu så har den varit/är bra läsning för mig. Jag är nästan klar med en 6 månaders plan som jag vänt och vridit på under en period nu. Jag har tänkt, testat, pratat igenom, skrivit ner, provat. Sänkt ambitionsnivån och valt bort till förmån till annat som kommer få mer plats, utrymme och fokus. Faserna har som sagt inga kristallklara början och slut, utan de går in i varandra, lappar över varandra och går lite kors och tvärs fram och tillbaka. Det kan växla vilken fas man befinner sig i för dagen. Jag har mer och mer ”hamnat” i nyorienteringsfasen nu vilket inte varit moget tidigare mer än kortare stunder. Visst jag kan fortfarande hamna i förlamande trötthet och ”pyspunkeläge” men det går över mycket fortare nu. Generellt är jag mycket starkare.

Och alltså fyrbenta vänner! Vet inte hur jag gjorde för att ta mig ut med dem på sina rastningsrundor och hur jag lyckades hålla deras rutiner under chockfasen och den allra första tiden men på något vis så var det bara något jag gjorde. Hundar är fantastiska. ❤ ❤

Varför jag skriver allt detta? Det är en bra bearbetning för mig att skriva ner och få på pränt hur det har varit och var befinner jag mig nu. Jag tror väl kanske också att det jag skriver till viss del kan bli till support och stöd till någon som själv sörjer eller står bredvid någon i sorg. ❤

För en liten tid sedan så påbörjade jag en till fortbildning inom hund. Glad den känns såå rätt, mer och mer rätt faktiskt efterhand som jag kommer in i det. Mer om den i nästa blogginlägg, eller i nästnästa. 😉 Yes, det kommer märkas av i kursutbudet framöver.

I morse när jag vaknade kände jag mig kristallklar! Det kristallklara kommer skrivas in i min 6 månaders plan under dagen. 🙂 Om jag inte råkar få ”pyspunka” just idag. 😉

Önskar ALLA en fin dag!

Trevlig helg i naturen med vänner,

Och den här gången fick den riktiga kameran följa med.

Vi har plockat svamp, rott, promenerat, jag har sprungit. Dante har fått springa mycket lös och det tillsammans med sin absoluta favorit nummer ett, nämligen med syster Ester. Det var jag, Linda, Martina och så Dante och Ester med på turen till Dalarna. Puzzel som börjar bli lite äldre (fyllde 11 år igår <3) fick stanna hemma med husse och mysa i soffan istället.

Kunde inte bestämma vilka foton jag skulle välja ut till bloggen och vilka jag skulle radera så istället för att lägga tid på gallring så kommer här en hel hög med foton utav dem jag tog. Nu låter jag bilderna få tala för sig själv.

Foto: Linda Bodin, ps. bottnen syntes klart när jag kikade ner då det var grunt.

Foto: Linda Bodin

Foto: Linda Bodin

 

Löpning.

Yes! Jag är sedan en tid tillbaka igång med min löpträning. Det är skönt på flera sätt och jag tror att jag för första gången i livet på riktigt börjar bli beroende av att få snöra på mig skorna och ge mig ut på en runda.

Nu gäller det att fortsätta och att bibehålla kontinuitet och att skynda lagom så det inte blir alltför stora bakslag för hälsena och baksida av lår.

Puzzel har fått gå i pension sedan en tid vad gäller att springa tillsammans med mig. Ett par vid färjan trodde i sig så sent som idag att Puzzel var en valp. 😀 Pigg är han definitivt men också lite sliten i kroppen med en envis hälta som visar sig om det blir för långa promenader. Goa, visa, coola Puzzel. ❤

2019… !

I år blir det ingen vanlig sammanfattning av året som varit… Ni som känner mig vet varför.

Sju tuffa år har det varit. Skulle kunna skriva en tjock bok om allt jag varit med om, men why? År 2018 har varit ett år i stor sorg och tragedi! Punkt.

Det här är ett mess jag sparat från en väldigt god vän som hon skickade till mig i maj månad.  Ett mess jag kan ta fram och läsa de dagar det känns motigt; ”Du borde skriva en självhjälpsbok ”Brutalbearbetning – för dig som vill framåt, komma upp ur och vidare” Inget för mesar. Skämt åsido så är jag väldigt imponerad av ditt driv och jävlar anamma i en situation där många skulle gräva ner sig”. Visst är det fint skrivet? ❤

Några guldkorn finns ändå att nämna från 2018,

Min man genomgick en ablation och ”ta i trä” efter det har han sluppit sina hjärtflimmer. Konkret innebär det att han kan vara aktiv nu.

Pigg och go whippet bästis Puzzel, mysig och vääldigt mattekär Dante. Friska! ❤ ❤

Jag kunde börja springa efter ett långt uppehåll. Vänner, nya bekantskaper, goa grannar, proffsigt stöd med superbemötande!

Varit på Lanzarote nu i december, utan hundarna. Väldigt lyckat med vila, uppbyggnad och bara vara tid.

2018 avslutades med ett klickerträningsläger i mellandagarna på Orust med Eva Bertilsson och andra duktiga hundtränare, tillsammans med Gunde. Väldigt lyckat och gav mig inspiration till att träna/leka med de egna hundarna. Gav mig också guldkorn att plocka in i kursverksamheten.

Foto: Milene Wallin

Foto: Moa Lindell

Foto: Moa Lindell

2019 då?

Ett år jag kommer prioritera uppbyggnad. ”Julklapp” till mig själv är PT. timmar och kvalitetssupport. Kvalitetstid och go träning med mina dogs kommer vara prio och fokus på hundverksamheten.

Mål? Njaeooo, jo – men de håller jag för mig och till några ytterst få som supportar mig.

Ha en hunderbar kväll! Nu dags för valpkissepaus.

En pusselbit här och en annan pusselbit där…

Med mycket bra support från vänner, samtalskontakt, naprapat, läkare, coach, kost, släkt, kompetensutveckling via canis och så de egna hundarna + jag och min man har varandra. Vart vill jag komma? Jo ”äääntligen” ökar energin! ❤ ❤

För inte länge sedan alls orkade jag inte speciellt mycket. En rätt liten aktivitet om dagen var mer än nog. Varit (förståeligt) sååå trött! Nu känner jag att jag orkar ladda om under samma dag… Ok. inte riktigt 100:a fullt ut, eller alla dagar men oftare och oftare. 🙂 😀

Allra senaste tillskottet är tillskott av järn. Känner att det kickar in och gör sitt till (försökte först för ett tag sedan med blutsaft men det funkade inte då det innehöll apelsin, – något jag inte tål och det syntes redan samma kväll. Nu kör jag tabletter istället). Samtalen är bra, riktigt bra – känner det är viktigt att prata, prata, prata… och vill ni ska veta: Det är alltid okej att ställa frågor. Naprapatsessionerna är också grymt bra. Jag får springa nu när jag känner att krafterna finns och jag får övningar att göra hemma. Det känns redigt gött. Får typ alltid mycket mer energi när jag varit där. Canis kompetensutveckling är också grym. Ja, jag har grym support. Tack för att ni finns, ALLA! ❤ Och för att ni står ut med mina ibland något längre mejl. 😉 !

Hemma så jo, ja det ser faktiskt ut som ett hem nu och inte som en byggarbetsplats. Köket funkar som det ska och det lilla, lilla som är kvar överlämnar jag till min man och snickare att göra klart. Ok. kanske tar på mig lite målning men det är ingen brådska med den saken alls.

❤ Tänker på Emma flera gånger om dagen. ❤

Samtidigt… Börjar vara redo att vidga mina vyer och börjar blicka utåt och tänker på mina vänner, nära och kära. Dags att lägga fokus och energi på de och det jag har. Och på det jag kan skapa från nu. Kommer fortsätta prata om Emma och tillåter mig att göra det… Samtidigt… utåtblick, här och nu.

I höst och vinter kommer, jo ALL fokus kommer ligga på egen uppbyggnad, hunderiet i olika former både privat och jobbmässigt (återkommer till det), nära kära! Annat jobb jag tidigare pysslat med ”vid sidan av” delegerar jag/prioriterar jag bort.

Nu vila en liten stund för att sedan fixa någon liten hörna till som finns att få ordning på. Börjar se fint ut här! (är ingen pedant alls men att få hyfsad ordning i det yttre känns skönt och underlättar).

Ta hand om er! Kram från mig och dogsen

Det puttrar på…

Utåt sett ser det kanske ut som det inte händer mycket alls. Men bakom kulisserna…

Vad som puttrar i de olika grytorna kommer presenteras allt eftersom det är klart. I torsdags avslutades de sista kurserna för pudelklubben för i år. Den kurs jag höll vid Riddarholmen tog också slut för ett litet tag sedan.

Köket här hemma som vi hållit på att renovera i tja det närmar sig väl ett år är nästan färdigt. Bara kakling, belysning och lite färg kvar.

Nu dags att ta tag i dagen, ikväll blir det ett besök i Sofia kyrka för en minnesceremoni. ❤ ❤