Att ge upp, eller är det acceptans?!

Skrev ett inlägg på facebook som löd ungefär så här:

”Det är inte någon vits att försöka ändra på det som inte går att förändra. Ibland är det oerhört svårt att acceptera. Ibland är det bara envist och ”dumt”. Ge ditt allt för att förändra det du vill och det finns möjligheter till. Sök kunskap så du får förstånd att kunna se skillnaden. Håller du på att ge upp eller är det faktiskt acceptans till något du inte kan förändra hur mycket du än ger ditt allt.”

Mitt dagens ord den dag jag skrev inlägget var: ACCEPTANS.

Jag fick flera kommentarer på inlägget som jag gillade skarpt. Det här är ett av flera:

”Kanske inte ett dagens ord, men jag har en diagnos. Man kan behövs påminna sig om den diagnosen ibland.”

Broderi vid Sigtunastiftelsen, tack för bilden och fb.inlägg Bibbi.

Så vad är det då jag accepterat. Det svåraste av svåraste tänker jag inte ens skriva om. Där har jag en bit kvar.

Något jag jobbat länge för och trott på är min löpning. Att komma tillbaka till att springa och då inte bara några fjuttiga minuter utan att kunna spring, springa på riktigt. I alla fall 5km, eller varför inte  en mil eller två. Få springa lopp, springa med voffsing framför mig (canicross), agility och så karaten som kräver att hälsena/foten/jag håller för belastning med hopp, spring, djupa positioner… När jag blickar tillbaka så ser jag att jag har gjort rehab, jag har tagit support i flera år och åren har till slut blivit rätt så många med både + & -. Det har inte hållit utan någon form av bakslag kommer när jag försöker öka om än så försiktigt och klokt (ibland har jag även försökt öka väldigt oklokt 😮 ).

Så med motvilliga känslor så har jag accepterat att nej jag får faktiskt acceptera att jag ska inte spring, springa… Min kropp håller inte för den belastningen helt enkelt. Så jag har slutat med träningspassen som varit inriktade mot löpning, agilityinstruktörsutbildningen är avbruten, jag har meddelat karateklubben (underbart gäng), jag har gått ur grupper runt canicross, löpning o.s.v. Jag är säker på att min kropp och hälsena kommer meddela mig om den känner sig läkt och bara måste få spring, springa igen (ja, hoppet finns ju kvar 😮 🙂 ).

Jag minns med glädje och tacksamhet känslan jag hade för inte så länge sedan då jag sprang Lidingöloppet. Jag minns med värme mig, Mats och Magnus tillsammans springande vid torpet i Skåne. ❤ ❤ ❤ Och agilityn tillsammans med Tim, timmelim mellispudelmys och även med bästis Puzzel. De väldigt trevliga turerna till djurgården med Puzzel springandes framför mig. Hur han nästan ylade här hemma när jag tog fram dragselen då han blev så ivrig för att få komma iväg. På väg tillbaka med färjan satt han uppkrupen i min famn och mös med de långa benen spretandes åt alla håll och kanter. ❤ 😀 Imorgon fyller han 12 år så då blir det party!

Naturen finns kvar och härliga utevistelser tillsammans med mina härliga dogs (och med Mats förstås när vi är lediga samtidigt). Jag har hittat tillbaka till den meditativa syssla som virkning och stickning kan vara efter drygt 30 års uppehåll (om det inte trasslar allt för mycket för då är det allt annat än meditativt 😀 😀 ).

Jag har mer jobb än någonsin nu med hundkurser och privatträningar vilket är jättekul! Något jag verkligen trivs med. Tävlingslydnaden kommer få mer plats från nu och under 2020/21. Jag gick tävlingslydnadsinstruktörsutbildningen 2012 för duktiga Lotta som sedan ett par år finns på Lerkulans hundcenter. Men i ärlighetens namn så har jag inte tränat mycket tävlingslydnad sedan dess även om många grundfärdigheter är de samma inom flera hundsporter. Reglerna har ändrats sedan dess o.s.v. Kort och gott så har jag påbörjat uppfräschning/vidareutveckling av mina kunskaper inom området. Mer om det framöver. Nu har jag två obokade dagar framför mig och jag ser bland annat fram emot att läsa den nya upplagan av boken: Med sikte på 10:an av Niina Svartberg och Kenth Svartberg (den röda till vänster).

Den här gången blev det ett lååångt inlägg. 😉

Önskar er ALLA fina höstdagar! See you.. 

Milton i natur och träning,

Blev en skön tur i natur under eftermiddagen. Mestadels skugga och lite skönt sommarregn.

Vi går lite som vi går och hamnar lite vart vi hamnar på våra turer vilket är jätteskönt! Stannar när vi har lust, busar när vi får lust, tar nya stigar och ibland tränar vi lite däremellan. Vi har precis startat upp träning av ”ligg” eller ”lägg” som jag döpt det till för att det inte ska låta för lika ”sitt”.

Turerna får ta den tid de tar. Ibland blir det kortare och ibland blir det längre tid utomhus. ❤ ❤

Milton är lättbelönad både med gotta och med lek vilket jag gillar väldigt mycket då det underlättar all typ av träning. 🙂 Det jag behöver tänka på från nu är att träna på olika platser. Störningar av olika slag kan göra att fokus på det vi gör tappas bort en stund. Lite längre tid än jag är bekväm med så det är något att ha en plan för. Idag tränade vi på en gräsplätt där det ”gick runt” robotgräsklippare. Trevlig träning blev det.

Milton är apsolut redo för mer träning. Han gillar´t. ❤ Nu är det helt upp till mig att inte ha prestationsångest (eller helt enkelt skita i att jag känner prestationsångest) utan bara köra på och ha kul tillsammans. Vi kan ju det här! Just do it! Och framförallt njut! Det är en så skön känsla när en följt planen lugnt och metodiskt, agerat utifrån varje nu i det som sker i passet och känslan av att vara ett team. Den känsla när vi tar färjan hem och båda är sådär lite trötta och Milton sitter i mitt knä och håller på att somna, den känslan är gó och speciellt. Lite på samma sätt som när jag och Puzzel tidigare varit ute ensamma tillsammans och sprungit.

Kan varmt rekommendera boken: Starka tillsammans av Jenny Wibäck.

Nu dags för en powernap för oss alla här hemma. 😉 Trevlig kväll!

Grattis Milton 5 månader igår 3:e maj

Nu 2,9 kilo och alldeles underbar!

Bästa av allt? Oj, mycket… men EN stor och viktig sak är att Milton, Dante och Puzzel fungerar så tokfint tillsammans. ❤ ❤ ❤

Med Dante leker man bäst och med Puzzel myser man bäst. Med matte kan man leka, mysa och träna med (och bita i tårna).

Rumsrenheten går framåt men det är en bit kvar innan vi är framme. Milton säger inte till när han vill gå ut men klarar nu att hålla sig lite längre stunder. Händer färre och färre olyckor inomhus.

Att vara ensam hemma tycker Milton är himlars onödigt. Korta stunder fungerar. Speciellt då han är trött och kan ligga i samma korg som bästis Puzzel som finns där som stöd.

Idag har vi en ”vilodag” här hemma efter en intensiv helg. Till slut tyckte Milton det blev lite väl mycket tid i cykelkorgen (rullade fram och tillbaka både till universitetet och till Bromma kyrkogård) men han klarar det fint och som demovovve glänser han (inte ett dugg partisk 😉 ).

Dags att fortsätta jobba och förbereda för nästa nyhetsbrev. Något speciellt ni önskar få läsa om? (anmälan till nyhetsbrev görs här: https://www.mariawillers.se).

Allt gott, ta hand om er!

Cyklandes & promenerandes hundinstruktör i Stockholm med omnejd…

Cykel inköpt, testad och godkänd även av Milton. ❤ Så nu är hundkurserna igång igen vid Universitetet. Funkar jättebra!

Hur vi gjorde? Först hade jag cykelkorgen i soffan så Milton fick ligga och mysa i den och samtidigt äta på ett gott tuggis. Sedan tog jag ut korgen som ni ser på bilden ovan. Helt ok. sa Milton så då var det dags att haka på korgen på cykeln och vi tog oss ut på en promenad med cykel och Milton i korg. Ätandes godis på botten i cykelkorgen och kikade ut på omgivningen. I början fick jag guida så han inte satte upp tassar på kanten när det gick förbi hundar eller annat spännande. Väldigt snabbt lärde han sig att lönen kommer när man är helt och hållet nere i korgen. Så nu känner jag mig trygg i att han är kvar i korgen när jag cyklar (har förstås ändå säkrat upp så han är fastspänd och inte kan hoppa ur om det t.ex. skulle dyka upp tja, vad vet jag… en hare eller nåt).

Apropå det här med tuggisar. Ett tips är att överdimensionera benen till era hundar. De ben jag har med till Milton på kurs, eller som han får då jag pysslar med annat är alltid i storlek större. Då slipper en oron över att de ska sätta sista lilla snutten i halsen. Jag byter hellre ut tuggisarna efter en stund mot något annat gott om jag inte vill de ska vara framme hela tiden.

Jag har kommit igång med kurserna på Skeppsholmen. 🙂 Varför har jag inte haft kurser där tidigare? 😉 Jag kommer minska ner utbudet vid Universitetet under pandemin då cykelvägen dit inte är jätteskoj. Så Björkhagen och Skeppsholmen kommer vara mina huvudplatser. Kanske det även tillkommer någon mer plats. Det  är framförallt valpkurser, kurser i personspår och så privatlektioner jag erbjuder under våren (privat kan ni bli coachade i vardagslydnad, rally, tricks, klickerträningsfärdigheter, grundmoment för skoj/inför tävling). Är ni ett gäng som vill att jag håller en i kurs i rally eller tricks t.ex. så går det säkert att ordna.

Jag skulle inte kunna vara nöjdare än vad jag är nu med min lilla flock här hemma. De synkar så fint ihop alla tre. Milton och Dante leker tillsammans. Puzzel och Milton vilar tillsammans i samma bädd. Jag upplever att de alla tre har utbyte av varandra här hemma men på olika vis. Sååå nöjd!

Ta hand om er, så hörs vi!

 

11 veckor idag, så vad gör vi?

Idag blir Milton 11 veckor och vi har känt varandra i knappt två veckor. ❤ Supernöjd med hur allt utvecklar sig.

Så vad lägger vi fokus på? Så här i början trygghet, trygghet och åter trygghet med god anknytning till mig, till lilla gänget här hemma och mycket bus, lek och mys.

Brukar tänka en liten ny sak per dag att bekanta sig med för positiv miljöträning. Så Milton har t.ex. fått bada en dag, åkt färja en dag, umgåtts med Dantes syster en dag och då blev det också en resa med tunnelbana. Och så dag där det inte händer något speciellt alls… Det vi börjat träna på är inkallning med handtarget. Halsband och koppel var något helt nytt för Milton när han kom så det fick han vänja sig vid redan från andra dagen hos oss vilket har gått bra. Många små korta turer utomhus blir det förståss för att så snabbt som möjligt få koll på det här med att vara rumsren. Det händer olyckor inne (fler när det är riktigt busväder ute) men det går framåt och blir efterhand färre.

Jag upplever Milton som en trygg, framåt, positiv kille som har gott om energi och glöd när vi busar och lektränar. Han känns cool och tar för sig men lyssnar också väldigt bra om andra hundar tycker det blir för mycket. Egenskapar jag tycker mycket om. ❤

Dante och Puzzel gör det fortsatt bra och det ser ut som Puzzel mer och mer uppskattar Miltons närvaro och gnyr Milton till så är det inte sällan Puzzel som är där först för att kolla så allt står rätt till. ❤

Nu sover alla fyrbeningar och jag har lite jag ska pyssla med vid datorn under tiden. 😉

2019 ut & 2020 in. Välkommen!

Dags att kliva in i 20-talet.

Det gör jag med ett par bilder från 2019 som jag vill lyfta fram lite extra och med en text till där jag skrivit ner hur jag ser på några av mina målsättningar och förhoppningar för 2020. Helt utan inbördes ordning och nopp, – inga nyårslöften och jupp, – en del planer håller jag för mig själv + för de som är med mig nära och supportar.

Först tack alla: – fina vänner, – professionella utövare, – till er som är och har kommit att bli både och, – till min man som stabilt står kvar och lyssnar även i de stunder jag tvivlar och beter mig som #”@!!?#, – grannar, – alla underbara kursare, – tvåbenta, – fyrbenta, – mina underbara hundar… för att ni fortsätter finnas vid min sida och pushar, säger ifrån, håller med, för att ni är ni… ni betyder ALLT!

Jag reser mig igen! Börjar med att lyfta och skriva det tuffa och jobbiga. Jo, kom igen ALLA har det kämpigt emellanåt. Jag har varit låg, jäkligt låg under senhösten. Sådär utan att riktigt veta varför, utan egentlig ”anledning”, bara lågmäld. Förkylningar som avlöst varandra m.m. har inte gjort det lättare. Året 2019 har varit något av ett ”mellanår”. Jag tycker det stämmer det som sägs att det första året efter en katastrof är det värsta. Jag tror de flesta vid det här laget vet att jag förlorade älskade Emma 28:e februari 2017, mitt enda barn. Det året skulle hon fyllt 25 i april men det blev aldrig så då hon tog sitt liv. Jag får flashbacks men inte så ofta nu. Numer kan jag välja att uppmärksamma de traumatiska minnesbilderna som kommer en kort stund och sedan vänligt och bestämt be dem ge utrymme till sånt som gör gott istället och fokusera om. Det funkar i stort sett alltid nu, vilket förstås inte alls fungerade förut när såret var mer färskt. Så ja, jag reser mig igen och ser med tillit fram emot 2020. Tillit ja… det kommer kanske vara 2020 års viktigaste ord för mig. Under 2019 har mitt viktigaste ord varit space och utrymme. Har ni något ord som varit/är speciellt viktigt för just dig under 2019 eller inför 2020? Fotot ovan är från i förrgår efter skön träning. Bästa sättet att avsluta året på, – så även idag, årets sista dag blev det ett träningspass vid cykel och några längder i bassängen.

Vänner ja! Hade härliga dagar med två och fyrfota vänner i underbar natur. Natur är något jag vill prioritera upp ändå högre under 2020. Det är något jag om och om igen kan komma på mig själv med att lite som ”glömma bort”. Vikten av oftare och längre tids vistelse i redig ”urskog” för mitt och hundarnas välmående. Det är jue sååå skönt!

Löpning! Det är definitivt ett mål för 2020. Att till våren komma igång med att springa kontinuerligt igen. Lidingöloppet 15K var nog det allra skönaste passet jag någonsin varit med om (så här långt). Det var också min allra längsta sträcka jag sprungit någonsin. Ett lopp jag är nöjd och stolt över! Den känslan vill jag känna igen.

Jag har haft förmånen att under året få jobba med så många fantastiska hundägare och hundar. Stora hundar, små hundar, valpar, vuxna hundar, – ja, hundar av alla de sorter. Både i kurssammanhang och vid privatlektioner. Det kommer det bli ändå mer av under 2020. 🙂 Flera nya typer av kurser är planerade, varav ett antal redan finns upplagda på hemsidan. Januari månads kurser börjar bli fullbokade, men några få platser finns kvar.

I november återupptog jag min karateträning. Eller tja, det är verkligen en nystart. Det var mer än 15 år sedan jag höll på senast så får se hur länge jag vill fortsätta nu. Tanken är framförallt att ha det som ett sätt att hålla igång på ett bra sätt fysiskt under vintern när jag inte vill springa utomhus. Gradering eller inte får tiden utvisa. Jag hittar inte mitt gamla graderingspass, så blir det av får jag börja om från början igen. Det är en trevlig och gemytlig klubb med mycket kunskap jag hittat vilket är viktigt för mig. Karaten ger träning både för kropp och knopp på flera nivåer. Andningen är en viktig del i min träning som jag behöver få bättre koll på.

I december hade jag tillsammans med vänner/kollegor en monter på Stockholms hundmässa där vi informerade om våra verksamheter och svarade på frågor inom hund. Superkul och det kommer vi definitivt göra om nästa år. 🙂

Mina älskade hundar! ❤ ❤ Mer fantastiska hundar än Puzzel och Dante skulle jag inte kunna ha vid min sida. Planer på en till kamrat finns och vi håller tummarna för att det blir verklighet någon gång under 2020. En självklar förhoppning för 2020 är att vi alla kommer få vara friska och krya!

Jag lär mig mer och jupp, det kommer bli mer agility under 2020. I januari kommer jag ta emot mitt första agilityekipage vilket jag verkligen ser fram emot. Det kommer även bli agilitykurser men vilken månad och vilka datum det blir får jag återkomma till. I tanken finns också träningsgrupp samt föreläsning/ar men vad/om det blir något av det under 2020 återstår att se.

Med den här bilden från vår härliga semester på Gran Canaria tidigare i december där jag fick mycket sömn, rörelse, ljus och värme önskar jag nu…

Ett riktigt GOTT NYTT ÅR och dessutom ÅRTIONDE!

Nöjd!

Jag nämnde väldigt kort i förra blogginlägget att jag jobbat med att göra en 6 månaders plan. Nu är den klar för mig att börja använda! 🙂 (använt mig av Johannes Hansens bok Tough Love när jag arbetat mig fram till planen).

Det svåraste har varit att sänka ambitionsnivån och plocka bort saker från min ”att göra lista/villhöver lista/vill, vill, vill/tänk om jag väljer fel”…

För att kunna fokusera och göra saker bra så går det inte att välja hur mycket som helst. Det kommer inget gott ut av att ha för många bollar i luften samtidigt.

Jag skrev nyligen i ett facebookinlägg:

”När alternativet inte är BÅDE OCH, eller ALLT. Utan du står inför en valsituation. – Istället för att fråga dig vad du vill av alternativen kan det bli lättare att fråga: Om du INTE väljer ”…” skulle du då ångra dig efteråt?

OCH morgonens visdomsord: Släpp idén att du behöver imponera på andra.”

Det är nu den mer utmanande delen börjar. Att få ner det i kalendern, kavla upp ärmarna och go for it!

Senaste veckorna har jag sprungit Lidingöloppets 15K över förväntan med en väldigt go känsla. 🙂 ❤ Även Hässelbyloppets 10K ställde jag upp i. Så här i backspegeln kan jag se att det borde jag låtit bli. Jag gjorde PB på 5km i det loppet, men känslan?… Nej den fanns inte där och det var för mycket. En nyttig lärdom tog jag med mig. Inget nytt som sådant men nu har jag verkligen upplevt det och hm. det sjunker in djupare…  – Det är resan, känslan och upplevelsen som är mödan värt. Det där när man gjort de bästa förberedelserna som går just där och då. När det bara känns som jo, men jag vill, vill och ska springa, det känns rätt och det känns kul! Det kände jag inför Lidingöloppet och hade inte alls några förväntningar på att jag skulle kunna springa hela vägen runt utan var beredd på att få gå rätt så mycket. En lär så länge en lever. 😉

Jag och Dante har tränat tävlingslydnad i Norra stockholms hundcenter och agility i Haninge hundhall. Jag har själv varit och lärt mer om agility distanshandling, fotarbete m.m. för Heidi Penttilä. Om du läser det här så… -tack Linda för att jag fick hänga med!!

Det kommer bli mer agility i mitt schema framöver. 😀

Önskar er en fin dag!

2019… !

I år blir det ingen vanlig sammanfattning av året som varit… Ni som känner mig vet varför.

Sju tuffa år har det varit. Skulle kunna skriva en tjock bok om allt jag varit med om, men why? År 2018 har varit ett år i stor sorg och tragedi! Punkt.

Det här är ett mess jag sparat från en väldigt god vän som hon skickade till mig i maj månad.  Ett mess jag kan ta fram och läsa de dagar det känns motigt; ”Du borde skriva en självhjälpsbok ”Brutalbearbetning – för dig som vill framåt, komma upp ur och vidare” Inget för mesar. Skämt åsido så är jag väldigt imponerad av ditt driv och jävlar anamma i en situation där många skulle gräva ner sig”. Visst är det fint skrivet? ❤

Några guldkorn finns ändå att nämna från 2018,

Min man genomgick en ablation och ”ta i trä” efter det har han sluppit sina hjärtflimmer. Konkret innebär det att han kan vara aktiv nu.

Pigg och go whippet bästis Puzzel, mysig och vääldigt mattekär Dante. Friska! ❤ ❤

Jag kunde börja springa efter ett långt uppehåll. Vänner, nya bekantskaper, goa grannar, proffsigt stöd med superbemötande!

Varit på Lanzarote nu i december, utan hundarna. Väldigt lyckat med vila, uppbyggnad och bara vara tid.

2018 avslutades med ett klickerträningsläger i mellandagarna på Orust med Eva Bertilsson och andra duktiga hundtränare, tillsammans med Gunde. Väldigt lyckat och gav mig inspiration till att träna/leka med de egna hundarna. Gav mig också guldkorn att plocka in i kursverksamheten.

Foto: Milene Wallin

Foto: Moa Lindell

Foto: Moa Lindell

2019 då?

Ett år jag kommer prioritera uppbyggnad. ”Julklapp” till mig själv är PT. timmar och kvalitetssupport. Kvalitetstid och go träning med mina dogs kommer vara prio och fokus på hundverksamheten.

Mål? Njaeooo, jo – men de håller jag för mig och till några ytterst få som supportar mig.

Ha en hunderbar kväll! Nu dags för valpkissepaus.

Tävlingsinspiration.

Nu håller jag flera valpkurser och har kört igång en rallylydnadskurs för nybörjare. Kul! 🙂 Idag kände jag mig tävlingspepp när jag planerade och satte upp deltagarnas rallybana. Idag fick de fokusera på följsamhet, gå i slakt koppel, raka snabba sättanden vid sidan och bakdelskontroll/klossträning.

Kände ett sting av saknad efter mellispudel Tim som förutom en underbar fyrbent vän, även var min tävlingskamrat innan han i tidig ålder blev kronisk sjuk och fick somna in i höstas. En sorg som hamnat lite i skymundan av förklarliga själ efter en så gigantisk mycket större sorg efter min dotter.

 

 

 

 

 

Nu har vi passerat över ett halvår sedan Emma lämnade oss. Så kort och så lång tid sedan på en och samma gång… ❤

Har haft uppehåll under vår/sommar med att hålla kurser för pudelklubben men från oktober så kommer jag börja hålla kurser för dem igen. Valpkurser till att börja med och längre fram planeras en klicker grundkurs.

Avslutar dagens inlägg med bilder på två av valparna som fick leka tillsammans efter dagens valpkurs. 😉

Önskar ALLA en fortsatt fin dag i den härliga höstsolen!

Att hålla positivt & negativt ”samtidigt” + seeeemester!!!

Har verkligen fått öva mig i att växla mellan positivt och negativt. Vi börjar med det tråkiga. I fredags ringde min mans läkare och ville direkt ha in honom för datortomografi (för er som inte vet så har han haft cancer tidigare i två omgångar). Detta efter att ett blodprovssvar visade på alarmerande höga levervärden. Nu har vi fått svar och det verkar vara grönt ljus. Jag är försiktigt optimistisk och jag ska kunna släppa det här nu under vår semester som börjar imorgon bitti fram till den 3:e juli. Läkaren hoppas och tror det kan vara ett felvärde… Håller tummarna för det och annars lär vi höra något, för nu är nya prover tagna. Så det känns mycket mer positivt nu än bara för någon timme sedan. 😀

Riktigt positiv var helgen som ägnats åt klickerträningsexamen vid Kungsängen (stolt över att jag kunde fokusera trots tankar på kära mannen & stor oro). Bilder säger mer än ord, såå…

Efter många timmar, mycket träning, många projektuppgifter och inlämnade filmer så blev jag i helgen godkänd klickerinstruktör. Tusen tack för pepp och stöttning ALLA inblandade!

Det dök ju upp en eller snarare två flyttar mitt i pluggandet som tog massor med tid och energi på olika sätt. Så nu är det extra jätteskönt att jag faktiskt tog mig igenom utbildningen. Ett extra tack till Morten Egtvedt som gett mig massor med bra feedback på alla mina frågor och funderingar och som bidrog mycket till att ge mig en fin examenshelg, till min man Mats förstås som peppat mig till att prioritera tid för träning med Dante och strunta i röran på hemmaplan och så till Eva-Marie Wergård som funnits där i den viktiga bakgrunden med ord som att aldrig ge upp och tro på mig själv, att fortsätta jobba även om det känns kört för allt kan ändra sig… Ett stort tack till min härliga Dante som ivrigt hängt med på träningspassen med glädje och stor lust. Han är fantastisk trevlig att jobba med!

Så här i efterhand kan jag bara konstatera att JA det var ett bra val att gå den här utbildningen. Tillsammans med Hundens hus instruktörsutbildning känns det helt enkelt mer komplett. Vill inte vara utan någon av de två utbildningarna. Kompletterar varandra bra!

Ja som ni märker kan jag skriva hur mycket som helst så ska sluta nu för NU går jag på en rätt kort men oj så välbehövlig och viktig ledighet. Vad jag/vi ska göra? Rätt gissat! Precis INGENTING som i massor… d.v.s VARA, naturen, kanske simma, ta hand om mig, om oss, om hundarna… vara tillsammans. ❤

Har också sett till att ha kryssat in ”helgdagar” i kalendern från det att ledigheten är slut. Så viktigt när en faktiskt i stort sett jobbar varje helg hela året runt och vardagarna lätt blir uppbokade. Viktigt att ta ledigt och ta hand om sig själv för att orka, bibehålla glädjen och för att orka fortsätta finnas där för andra. Sett flera andra instruktörer som gått in i den berömda väggen och den vägen vill jag inte vandra.

Med det önskar jag ALLA en riktigt TREVLIG SOMMAR!! Back in business 3:e juli med förnyad energi. Det ser jag fram emot. 😀