Nytt kapitel. Vad har hjälpt?! (& hjälper).

Det är fortfarande samma bok och historien finns kvar. Dom tidigare sidorna är skrivna, tryckta och utgivna, levda. Både det fantastiska och tragiska.

Idag är det 4år sedan vår dotter Emma dog. Till slut orkade hon inte längre. Hon orkade inte längre med dom känslor som plågade henne, alltför länge och alltför starkt! Historien har jag bloggat mer om tidigare och upprepar inte här.

Nu vill jag mer dela med mig av vad som hjälpt mig i sorgeprocessen och även ur den utmattning som givet varit efter flera års kämpande och med känslor mellan hopp och förtvivlan.

Först vill jag skriva att nej enbart tid LÄKER inte alla sår! Precis som om du håller på att förblöda fysiskt och det då tas in support direkt för att få stopp på blödningen, så är snabb support utifrån något jag ser som en väldigt viktig faktor i sorgeprocessen. Eftersom min man jobbar som parterapeut så hade vi fint med kontakter inom terapisfären (vi arbetade tillsammans före Emmas död). Och yes, underbara grannar och några nyfunna vänner. Listar det jag upplevt stärkande utan inbördes ordning i viktighetsgrad. Tänker att det som hjälpt mig och det jag skriver nedan kanske kan vara till viss support för någon mer.

• Grannar som ringde på dörren och gav en kram, sa något litet ord, lämnade mat utanför dörren, ett tänker på er kort.
• Goda vänner, (terapeuter) som tog emot oss i sitt hem redan någon dag efteråt. Fick middag, fick prata av oss. Höra deras ärliga tankar, reflektioner och vara i deras varma, kärleksfulla atsmosfär.
• EMDR för hjälp med dom mer envisa traumatiska bilder som fastnat på näthinnan från jobbiga situationer.
• Första akuta veckorna – sömnmedicin och lättaste lugnande medicin som inte var beroendeframkallande för att få sova och hålla dom mest hemska känslorna i schack. Var noga med att trappa ner på dom här redan efter en tre veckor i mitt fall.
• Kostrådgivning från redigt bra idrottsnutritionist. Hade ätit kasst under en längre tid på grund av akututryckningar, stress, kaos… ja, ni förstår nog. Jättebra för att boosta kropp och knopp.
• Naprapat, kiropraktor när det gått en tid. Något som var för mig, komma iväg för egen tid. Puff och energi in för att få hjulen att rulla åt positivt håll. Fysisk uppbyggnad, power.
• Samtal med professionell regelbundet, snabbt efter traumat och kontinuerligt under en tid. Prata, prata, prata, bearbeta.
• Besökte platser som jag och Emma hade minnen ifrån.
• Musik. I början musik som frigjorde gråt, känslosamma låtar. Låtar om förlust, saknad, sorg. Låtar som Emma tyckte om och vi hade som lite gemensamma. Sen mer stärkande låtar med pepp, styrka och energi. Nu mer blandat och kan lyssna på gladglada låtar nu, vilket jag inte alls kunde göra i början.
• Brusreducerande hörlurar med bra ljud i. Kunna stänga ute omgivningens brus för återhämtning och hjärnvila. Peppmusik inför jobb, fysträning och för att få in energi.
• Tillåter mig själv att emellanåt beställa hem mat eller äta ute när matlagning känns tungt.
• Bearbetat genom att titta på mycket foton av Magnus/Emma. Plockat, luktat på, känt på, väckt upp minnen och bearbetat via tidigare sparade leksaker, kläder, böcker, teckningar som Emma gjort. Skänkt bort något, slängt något, sålt något och sparat en del.
• Skrivit om det, precis som jag gör nu.
• ”Tvingande” positiva rutiner. Det går inte att ligga kvar i sängen när en har hundar med glada svansar som kommer och slickar en i ansiktet på morgonen. Bästa väckningen för att komma upp och ut. Även inbokade tider med andra som en inte vill missa.
• Antidepressiv medicin under en begränsad period.
• Ligga och andas djupt och medvetet långt ner i magen.
• När någon erbjuder support och hjälp. Tveka inte att säga ja tack, (eller nej tack) efter vad som ärligen är till din hjälp.
• Natur.
• Läst på och tagit in information om sorgbearbetning och om självmord.
• Nyfunna vänner med liknande värderingar. Rent hem och ett polerat yttre är inte det viktigaste. Vänner som jag kan vara mig själv tillsammans med utan krusiduller. Med både det glada och ledsna.
• Varit öppen med det som hänt.
• Komma tillbaka rätt snabbt i jobb men på en lägre nivå. Jag splittrar mig inte längre utan har 100% fokus på arbete med hundar och deras ägare. Ett jobb istället för tre. Det är ju det här jag brinner för (inlärning /hund/människa).
• Fysiskt träning i den mån jag kunnat och fått till. Ju hårdare och mer, desto bättre mentalt mående för mig. Återhämtning däremellan.
• Några av punkterna ovan använder jag mig fortsatt av och det finns säkert mer att lägga till men det här är vad jag kom på just, just nu.

Det här är min lista och alla sörjer på sitt sätt. Finns inga rätt eller fel här.

Det fanns nog en annan mening idag med att jag hade min första och enda tid till Spine Center vid Löwenströmska sjukhuset. Själva besöket för att prata om och undersöka den artros och det diskbråck jag har gav inget mer än en väldigt basic, och grov undersökning att jaha… du verkar ha koll på det här och vi var båda 100% överens om att operation inte är aktuell. OCH ändå, det känns som att det fanns en mening i att jag skulle dit just idag. Just 28:e februari på dödsdagen och tankarna finns förstås än mer på Emma en dag som denna. Det var på Löwenströmska BB som Magnus/Emma föddes och jag minns känslan av att hålla lilla M i min famn när vi stod och väntade på taxi för att ta oss hem därifrån. En enkel förlossning och med en graviditet jag mådde så bra i.

Redo att vända kapitel i boken. Ger mig friheten att bläddra i boken och bland tidigare sidor. Dom finns kvar och kommer alltid finnas kvar.

”En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi leva!”

Min överlevnadsinstinkt vid rädsla, osäkerhet, hot mot mig direkt har sen jag varit liten varit att stillna och hålla tyst. I vissa fall har jag också enorma powerkrafter!! Ikväll väljer jag att inte stillna i sorgen utan åker till hundhall för att träna. Tillsammans med en god vän, hennes hund och med Tryggve. Vi kommer leka, busa, röra på oss och inte hålla tyst. Det kan jag lova! Och älskade Emma var du än finns… du finns med oss när vi leker ikväll!! ❤

Har du läst ända hit, tack! Vi behöver alla, all värme och gemytlig gemenskap i dagens minst sagt oroliga tider. ❤

Kristallklart!

Klockan är fem på morgonen när jag skriver det här. Jag gav Dante för mycket gotta igår när vi tränade så han är kass i magen. 😦 Klantigt av mig men med magvila, fortiflora, ris och en lugn dag så kommer han säkert snabbt bli bra igen. ❤

För er med sorg eller som har någon i er närhet med sorg. Jag rekommenderar er att läsa om sorgens olika faser:  https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/sorg

Och om sorgbearbetning här: https://www.sorg.se/fakta-om-sorg/

Det finns egentligen inga självklara faser eller en exakt ordning som olika faser följer men de kan ändå vara till hjälp för att lättare förstå vad en själv och andra kanske går igenom.

Jag känner igen mig i de olika faserna och att första året är det absolut värsta så jo, det håller jag med om.

För mig så har processen i väldigt grova drag sett ut så här fram tills nu,

Chockfasen, vandrade runt fram och tillbaka, fram och tillbaka hemma i lägenheten gråtandes i timmar när jag fått beskedet. Spelade upp olika scenarior om och om igen. Förnekande, är det verkligen sant… Avstängd för allt annat runt mig än det ofattbara som hänt. Fick äta milt lugnande och sömntablett första veckan för att få sova och ”kunna fungera”.

Reaktionsfasen, situationer och händelser spelas upp om och om igen. Kunde jag gjort något, alla OM inte/OM det vore si och så… Skuldkänslor, tomhet, paralyserade känslor. Trötthet, svårt att minnas det andra sagt/vad jag tänkt göra.

Bearbetningsfas, samtalsstöd, olika typer av support. Trötthet både av sorg och från åren som var innan med många tuffa turer. Ledsenhet, ilska, uppgivenhet, minnen som spelas upp men inte lika dramatiska känslor som tidigare. Även fina, varma minnen börjar dyka upp, saknad. Efterhand sakta, sakta mer energi och mer sällan dramatiska flashbacks. Emellanåt fortsatt förlamande trötthet och energitapp med ”pyspunka”. Kan konstatera att det många sagt om första året verkar stämma för mig med. Varje datum/månad/tradition påminner om och blir annorlunda. Och det tar tid MEN även om en går igenom sorg olika så om jag skulle vilja ge ett råd så är det verkligen: ta hjälp, se till att få stöd för ”bara” tid upplever jag inte ger läkning. Tid kan göra att det jobbiga hamnar mer i bakgrunden för nya händelser lägger sig emellan, men att just tid läker alla sår stämmer inte för mig. Det vore lite som att sitta och titta på en väldigt stor sårskada och inte göra något mer än att vänta och hoppas på att blödningen går över… men det är mycket klokare att ta hand om sorgen direkt med all support som går (obs! det som är support just för var och en, – och det kan ju se helt olika ut). ❤

Nyorienteringsfas, börjar se framåt och har mer energi. Kan skratta mer och se ljusare på framtiden. Njuter av stunder i nuet, utforskar vad vill jag med livet med de nya förutsättningarna. Minnet sviktar inte på samma vis längre utan jag kommer ihåg så länge det inte kryper in alltför mycket stress. Flashbacks kommer mer och mer sällan och oftast kortare stunder och mindre dramatiska. Det kommer nog alltid vara så att tuffa minnen finns bredvid de fina och varma, men de behöver inte hindra eller blockera ut det som är och känns bra. Börjar söka mig ut mer och kunna se och vara närvarande med andra och det som händer i världen runt mig. Mån om att fortsätta boosta energi, utvecklas och att ta hand om mig själv. Jag har sedan en tid börjat reda ut mer på allvar, men vad vill jag då? Vad säger mitt hjärta och vad säger min hjärna… Har läst Johannes Hansens bok Tough love och i den period jag varit/är i nu så har den varit/är bra läsning för mig. Jag är nästan klar med en 6 månaders plan som jag vänt och vridit på under en period nu. Jag har tänkt, testat, pratat igenom, skrivit ner, provat. Sänkt ambitionsnivån och valt bort till förmån till annat som kommer få mer plats, utrymme och fokus. Faserna har som sagt inga kristallklara början och slut, utan de går in i varandra, lappar över varandra och går lite kors och tvärs fram och tillbaka. Det kan växla vilken fas man befinner sig i för dagen. Jag har mer och mer ”hamnat” i nyorienteringsfasen nu vilket inte varit moget tidigare mer än kortare stunder. Visst jag kan fortfarande hamna i förlamande trötthet och ”pyspunkeläge” men det går över mycket fortare nu. Generellt är jag mycket starkare.

Och alltså fyrbenta vänner! Vet inte hur jag gjorde för att ta mig ut med dem på sina rastningsrundor och hur jag lyckades hålla deras rutiner under chockfasen och den allra första tiden men på något vis så var det bara något jag gjorde. Hundar är fantastiska. ❤ ❤

Varför jag skriver allt detta? Det är en bra bearbetning för mig att skriva ner och få på pränt hur det har varit och var befinner jag mig nu. Jag tror väl kanske också att det jag skriver till viss del kan bli till support och stöd till någon som själv sörjer eller står bredvid någon i sorg. ❤

För en liten tid sedan så påbörjade jag en till fortbildning inom hund. Glad den känns såå rätt, mer och mer rätt faktiskt efterhand som jag kommer in i det. Mer om den i nästa blogginlägg, eller i nästnästa. 😉 Yes, det kommer märkas av i kursutbudet framöver.

I morse när jag vaknade kände jag mig kristallklar! Det kristallklara kommer skrivas in i min 6 månaders plan under dagen. 🙂 Om jag inte råkar få ”pyspunka” just idag. 😉

Önskar ALLA en fin dag!