Testade hoopers för ett par dagar sedan med Tryggve & Milton. Gick hoopers instruktörsutbildning för Canine Hoopers World för att kunna hålla kurser i hoopers. För er som inte vet vad hoopers är: tänk agility med möjlighet att springa fort för dom hundar som vill men där föraren dirigerar från avstånd. Inga skarpa svängar, inga hopphinder, gungor… utan ”bara” bågar, tunnor, staket och kort tunnel. (Agility är inte aktuellt för mig p.g.a. en strulande hälsena, – det är alltför tvära snabba förflyttningar i fart även för föraren).
Ja, men hur var det då? För oss? Alltså jo men visst det kan väl vara kul men jag har till delar haft en felaktig föreställning i hur pass mycket Tryggve vill springa. Både Tryggve och Milton sprang hellre intill mig, nära och var inte jätteglada i att springa genom bågarna. Det var nog mer en bildtankekänslobubbla jag haft i hjärnan om hur mycket både Tryggve, Milton och jag skulle uppskatta sporten.
Rallylydnaden, den passar oss bättre. 🙂 Jag coachar emellanåt ekipage inför rallylydnadstävling vilket jag tycker är superkul! Såg däremot att herregud det var mer än 7 år sedan som jag själv tävlade och då med Tim. Han var en sån stjärna och älskade att träna med mig. Minns den gång då vi låg på 99 poäng av 100, – kom upp på resultatlistan högst upp MEN ups, miss i protokollet då vi blivit diskade på grund av lite för mycket skall. Såå kul att träna med matte, så hur ska en kunna hålla tyst då. Så här i efterhand vet jag att Tim var sjuk redan under vår sista tävling, men kul hade vi! Både det att en person i veckan frågade om vi varit och tävlat (bilderna från hundhallen på min facebook med Milton och Tryggve kunde se så ut) och det att jag ramlade över den här tävlingshistoriken med Tim. Det gör att jag tycker det är läge att utöka min komfortzon och ta mig ut på tävlingsplanen. Hur det går är sekundärt, jag vill över den där berömda tröskeln!
Milton får rent regelmässigt tävla NU! Tryggve får lov att tävla som tidigast efter 7:e september. Jag har hittat EN tävling i slutet av september som vore möjlig för oss. Om så bara för att bryta bubblan av tävlingsfrånvaro och prestationsångest, gå in på banan, leka och diska oss om det skulle kännas så…
För er som inte vet vad rallylydnad är: Man går tillsammans med hunden och följer en bana med utställda skyltar. På skyltarna så står det olika moment som ska genomföras. Det kan till exempel vara sitt vid sidan, sitt framför, gå slalom tillsammans, ligg, stå, att kunna sitta kvar när föraren går runt hunden och så vidare… En börjar på topp med 100 poäng. Poängavdrag ges för fel utförd övning, om hunden nosar i backen, drar i koppel, sätter sig för snett m.m. Det finns ett visst antal skyltar för varje klass som ekipaget behöver kunna. Banorna ser olika ut för varje tävling så ordningen och hur banan byggs upp med dom olika skyltarna varierar. Det är inte någon farttävling även om sporten heter rallylydnad, det ses mer som att vi som förare är kartläsare och guidar vår hund genom banan. I nybörjarklassen så är det koppel på som gäller och från fortsättningsklassen utan koppel med lös hund. Jag tycker rallylydnad också är en hundsport som lämpar sig ypperligt att träna för att utveckla teamkänslan, vardags”lydnaden” och för allmän rolig aktivering. Går att träna momenten vart som helst på liten yta. En behöver inte tävla om man inte vill!
Till höstterminen kommer jag hålla fler trevliga rallylydnadskurser än vanligt (planeras in i detta nu, så håll utkik på hemsidan (www.mariawillers.se)). Självklart kommer det som vanligt bli kurser i personspår, valpkurs och kursen schysst vardag.
Det här blev ett riktigt långt blogginlägg så avslutar. Önskar er en fortsatt fin dag! Just nu fantastiskt sommarväder här i Stockholm.
Maria Willers med Dante, Milton & Tryggve 