Självömkan – STOP!

En viss självömkan ingår oftast (alltid?) i sorgbearbetning. Självömkan ÄR däremot inte sorg. Det gäller att se upp så den inte börjar tära och ta mer så den istället hindrar läkning.

Puzzel tycker lite synd om sig då han vill ut till alla löptikar i området nu.

 

Jag har varit inne i ett par dagar med självömkan nu och nu säger jag – STOP! Ok. att känna ALLT men att fastna i ömkan och inte göra saker som faktiskt är bra, det är inte bra.

Så keep going med fysträning, sömn, bra mat, vila, promenader, headspace… uppbyggnad. Kan vara svårt att tillåta sig (läs mig) få må bra – för att må bra när något så hemskt hänt känns inte bra. Det är också på något vis att faktiskt ta in och acceptera det faktum att det hänt.

Här en bild på vår fina, fina älskade som liten i gräset. Utklädd till igelkotte… ❤ Det närmar sig den dag då Emma skulle fyllt 25.

 

 

 

 

 

Snart kommer jag återgå till att mestadels låta bloggen handla om hundträning och hund då det alltid varit huvudsyftet med den här bloggen från start. Hur snart får vi se… Kanske kommer det ramla in något mer inlägg om min sorg innan jag skiftar om fokus för inläggen.

Ta hand om er! ❤

Annonser

Snart i Stockholm.

På tåget på väg från Mora. Haft välgörande dagar. De två senaste med mycket sol. Promenad i skogen och jag börjar få lite mer ork och kraft.

Tänker förstås massvis på Emma. ❤ Och känner… ❤

Väldigt avgörande för utvecklingen av min sorgeprocess upplever jag har varit omgivningens stöd och support. Fick snabbt komma till älskade vänner som dessutom är utbildade och väldigt kunniga terapeuter. Där kunde jag och min man prata, vara i känslor, bli hörda och lyssnade på. De gjorde för mig värdefulla uttalanden och så blev vi bjudna på mat.

Grannar har ringt på och kramat om, handlat åt oss, kommit med matlådor och lyssnat. ❤ Vänner har skruvat ikeaskåp (såklart hade vi i samma veva en vattenläcka så nästan hela köket är nedmonterat) och passat hundarna. ❤

Jag och min man läser tillsammans i boken ”sorgbearbetning”. Jag bearbetar också traumat hos en terapeut jag känner förtroende för och kroppen får sitt hos en naprapat. ❤

Massvis med tid kommer så småningom ”helt plötsligt” att frigöras… 😭 För många, många timmar var jag tillsammans med Emma. På lunch, för att handla, hjälpa till med tvätt, finnas till hands, vara med till möten… o.s.v.

Skriver i bloggen för min egen skull då det är ett sätt att få ur mig och bearbeta men också medveten om att självmord ofta mörkas ner, görs hemligt och tja inget man ska prata om.

Tror det är viktigt att våga prata om det. Och kanske kanske det också kan ge något litet strå till någon som har saker som vill komma ut ur systemet men som inte vågat prata om det med någon… -än.

Ett steg i min sorgeprocess är att jag vill leta reda på en bebisbild och förstora upp. Vet att jag mådde toppen när jag var gravid. Gick upp 16 härliga kilon. Jag var så stolt och glad över min stora mage med små sparkandes fötter i.

Lägger kanske in en bebisbild i bloggen senare när jag tagit fram mina fotoalbum från vinden.

Nu hem och vila, ta tag i vardagen lite lagom utan att av vanan gå in i stress… Ner med axlarna och just breath.

Dante ska få sig ett välbehövligt bad.

Kram och ta hand om er! Ps. Puzzel sover med huvudet i mitt knä och Dante sover i sin väska. Soon at home…

Nu finns hon inte mer…

❤ Vår älskade dotter – mitt älskade barn Emma ❤

Du fattas mig!!

Ord som passade för att beskriva Emma var: Snäll, fin, rar, oerhört kreativ, påhittig, finurlig, glad och positiv. Hon gick in i och dök djupt i kunskaper runt det hon blev intresserad av. Allt från dataspel, lära sig koreanska, blommor och dess latinska namn, spela saxofon hemma och i Berwaldhallen, självlärd på trummor – ja det byggdes till och med ett trumset av hinkar, grytlock, massvis med trådar kors och tvärs till en egengjord fotpedal. Och jupp, det fungerade som ett trumset. En bärbar dator av trä byggdes. Cykla på enhjuling var inga problem… Listan kan göras hur lång som helst.

Framförallt var hon min älskade dotter! Ni kanske vet det där osynliga men ändå så synliga bandet mellan mor och barn. Nu finns hon inte mer.

Den 28:e februari i år valde hon att avsluta sitt liv och jag var inte där. Inte just där och då… Sedan att jag kämpat och gjort så gott jag kunnat… de tankarna och vetskapen räcker inte långt just just nu.

Skrev den här texten den 24:e januari och mailade den till min fantastiska coach och vän Eva-Marie när jag kände mig trött och maktlös…

Nu så sitter jag hemma och andas ner oron…

Tänk dig att bli nedsläppt som helt oerfaren när det gäller draghundar. Hux flux bli nedsläppt mitt i ett snöoväder tillsammans med ett gäng draghundar, fel utrustning, ingen mat, helt oförberedd..  Målet är att ta sig i mål först… – och finns det ett mål. Enda jag vet är att målet långt där borta är livsviktigt – det gäller din dotter – om hon kommer välja livet – eller döden… Samtidigt – du kan själv inte ha kontroll över det – eftersom det är inte du – du vet inte vad som hjälper – eller stjälper – men du vill snabbt snabbt ta dig till målet ändå… – när du ser hopplösheten – märkena på armarna – du vill göra ALLT – och det NU… – Samtidigt – vet du – det går inte att bestämma över någon annan – och det är ett ultralopp – med draghundar – du kan inte köra i full fart hela tiden i ett ultramaratonlopp – hundarna måste få mat – de behöver vila – de behöver vatten – det behöver sova – och kroppen behöver tas om hand för att hålla – de behöver värme – av varandra – av mig – och jag av dem – det går inte att driva på heeeela tiden – då går de under – liksom jag – de behöver känna livsglädje – annars vill de inte längre till något mål – njuta när solen tittar fram – njuta av natur – av varandra – av att bara vara… tassar kan behöva ses över – kanske jag behöver pausa på vägen och planera in stopp – stopp för att få tag i mat – ja så kan jag fortsätta länge… Jag vet inte om mitt mål är detsamma som målet själv har. Målet kanske inte blir som just jag vill även om jag hoppas av hela mitt hjärta.

Men tänk om jag bara ser målet och inte stannar upp under tiden. Om jag lägger ALL min kraft och fokus på målet. – Så därför viktigt att också kunna släppa – ha tilltro. Jag lär mig efterhand att pausa och stanna upp – att jag som förare också får finnas och ta plats. – Att inte ta över ansvaret för målet som tillhör någon annan. – Jag är säker på att vilja leva – tittar jag enbart mot målet för någon annan – var tar då livet vägen för mig  – så svårt – men behöver få glädjas – äta – slappna av – njuta – så svårt när en ser nära må dåligt – riktigt dåligt – maktlöshet – och ändå – finnas där – och släpp – vara med – vara i varje enskilt nu… Ledsen – bestört – frustration. OCH Jag längtar efter njutning… – Att njuta av slädturen – hinna se himlen – känna värmen från hundarna – stanna upp och inte bara se ett mål som det är sååå bråttom att komma fram till. Utgången kan ingen veta och vore synd om jag inte alls lyckats att också stanna upp och njuta av det fina andra på vägen utan bara känt skräck. Skräcken som en kan känna när du ser din nära kära dotter stå vid stupet och tvekar farligt nära kanten… När på dygnet kan du inte veta det kan bara hon. Det jag kan vara är en förebild, vara den jag vill vara. Om det räcker? Ingen vet… Grymt tufft. Kan inte vara hos Emma 24/7 och det vill hon inte heller – förstås.

 

❤ Vår älskade Emma blev 24 år ❤

Det här finns skrivet på Minds hemsida: Cecilia Dhejne arbetar som överläkare på Enheten för könsidentitetsutredningar på Huddinge sjukhus. Deras uppdrag är att hjälpa personer som inte känner sig rätt i sitt kön. Ett ord för att lida av den känslan är könsdysfori.

– Könsdysfori grundar sig i att kropp och könsidentitet inte passar ihop. Att folk inte ser en som den man egentligen är kan ge ångest, depression och självmordstankar, säger Cecilia Dhejne.

På gruppnivå har transpersoner en sämre psykisk hälsa än övriga befolkningen. En tredjedel har någon gång försökt att ta sitt liv, och i åldern 15-19 hela 40 procent. Enligt avdelningen för Hälsovetenskap (HLV) är det att jämföra med att sex procent av den allmänna befolkningen gjort självmordsförsök.

– Många är vilsna och skamfyllda. Risken för hatbrott och mobbing som ”jävla bög” skapar såklart otrygghet, säger Cecilia Dehjne.

Ge gärna ett bidrag till: Mind, Suicide Zero eller till Hjärnfonden.

Jag och min man får bra stöd från både underbara vänner, grannar, släkt och professionella som vi plockat in. Det jag saknat och saknar är var finns psykvården?… Framförallt tänker jag då på Emma. Många många hål i vården tyvärr. Det har automatiskt gjorts en lex Maria anmälan. Men vad som än händer med den så ger det inte vår kära Emma tillbaka till oss.

Nu förbereder vi vår dotters begravning och tar helt ledigt en tid. En vecka har vi sedan länge inplanerad för att åka till Mora och bara vara i natur och ta promenader. Tacksam över att jag och min man har varandra i denna oerhört tuffa situation. Puzzel och Dante finns här med sina svansviftningar, mys och sina glada uttryck på morgnarna när det är dags att ta sig upp och gå ut på promenad.

I mitten av april så startar jag upp mina kurser och privatlektioner igen. Säker på att just det kommer kännas fint och rätt att få träffa alla hundar och ägare igen och att vara i kursbubblan.

Till dess, – ta hand om varandra! Maria

Året som gått… och Gott Nytt År!!

Har funderat ett par dagar över om jag ska skriva något om år 2017. Klart jag ska!

Allt är inte alltid en dans på rosor och varför gömma undan det jobbiga och bara skriva om det bra och flashiga på fejan eller i bloggen. Livet är…

Relaterad bild

Det har på flera sätt varit ett tufft år. Mina närmaste tvåbeningar kämpar på med hälsan på olika sätt. ❤ ❤ Att leva med sjuka nära anhöriga som mår dåligt vid ens sida skapar lätt oro och tar i perioder massor med energi. Emellanåt känner jag mig väldigt maktlös vid sidan av. Jag supportar så gott jag förmår, även om det ibland känns som en droppe i havet. Varje år går jag igenom och bestämmer mig för vilken organisation jag vill stötta månatligen. Inför 2018 har valet känts ganska givet, det blir till:  http://www.hjarnfonden.se/

Min älskade mellis Tim som levt med kronisk sjukdom blev till slut så pass dålig att jag fick ta det tuffa beslutet att låta honom somna in för ett par månader sedan. Saknar honom. ❤

De båda kaninerna Snow och Zelda har fått lämna familjen. Zelda blev akut sjuk och beslutet togs på plats direkt hos veterinären att låta henne gå. Snow har det nu bra i Göteborg där han bor med en kompis och de har eget rum att skutta runt i och har sällskap av varandra. Visst ser de ut att ha det fint?!

Snow (numer Hollis) tillsammans med sin nya vän

 

Mest bilder på mina hundar, djur och mig själv?! Jupp! Det är ett medvetet val… Hundarna får stå ut med att vara med på bild. Mina kära tvåbeningar är inte lika förtjusta i att bli fotade vilket jag respekterar. Att jag inte fotar eller nämner dem så ofta är helt av respekt till dem. Älskar hela min lilla familj innerligt!

Och visst har det funnits bra stunder och perioder under året. Efter mer än 20 år har vi flyttat till mindre och vi stormtrivs i nya lägenheten. Bättre planerad för våra nuvarande behov på alla sätt och vis. Mysig lägenhet med kakelugn framför soffan och såå lyxigt med tvättmaskin i badrummet. 😀 Det finns fortfarande en del att pyssla med för att bli ”klara” om man nu blir det. Bland annat lite tavlor och gardiner som ska upp vilket bara är trevlig sysselsättning.

Jag gick en givande och rolig längre utbildning för Canis och blev diplomerad klickerinstruktör. Väldigt glad för det! 😀 Har fortsatt i år som ”VIP-observatör” för den klass som går nu fram till i sommar.

Jag och Mats + hundarna fick en underbar Årevistelse tillsammans i härlig natur med promenader och återhämtning.

Nu blickar jag framåt och vill ge massor med kärlek, läkning och kraft till ALLA! ❤

Egna planer?! Ja visst… men kommer hålla en del för mig själv och annat återkommer jag till. 😉

Med det önskar jag alla ett riktigt Gott Nytt År!!

Att hålla positivt & negativt ”samtidigt” + seeeemester!!!

Har verkligen fått öva mig i att växla mellan positivt och negativt. Vi börjar med det tråkiga. I fredags ringde min mans läkare och ville direkt ha in honom för datortomografi (för er som inte vet så har han haft cancer tidigare i två omgångar). Detta efter att ett blodprovssvar visade på alarmerande höga levervärden. Nu har vi fått svar och det verkar vara grönt ljus. Jag är försiktigt optimistisk och jag ska kunna släppa det här nu under vår semester som börjar imorgon bitti fram till den 3:e juli. Läkaren hoppas och tror det kan vara ett felvärde… Håller tummarna för det och annars lär vi höra något, för nu är nya prover tagna. Så det känns mycket mer positivt nu än bara för någon timme sedan. 😀

Riktigt positiv var helgen som ägnats åt klickerträningsexamen vid Kungsängen (stolt över att jag kunde fokusera trots tankar på kära mannen & stor oro). Bilder säger mer än ord, såå…

Efter många timmar, mycket träning, många projektuppgifter och inlämnade filmer så blev jag i helgen godkänd klickerinstruktör. Tusen tack för pepp och stöttning ALLA inblandade!

Det dök ju upp en eller snarare två flyttar mitt i pluggandet som tog massor med tid och energi på olika sätt. Så nu är det extra jätteskönt att jag faktiskt tog mig igenom utbildningen. Ett extra tack till Morten Egtvedt som gett mig massor med bra feedback på alla mina frågor och funderingar och som bidrog mycket till att ge mig en fin examenshelg, till min man Mats förstås som peppat mig till att prioritera tid för träning med Dante och strunta i röran på hemmaplan och så till Eva-Marie Wergård som funnits där i den viktiga bakgrunden med ord som att aldrig ge upp och tro på mig själv, att fortsätta jobba även om det känns kört för allt kan ändra sig… Ett stort tack till min härliga Dante som ivrigt hängt med på träningspassen med glädje och stor lust. Han är fantastisk trevlig att jobba med!

Så här i efterhand kan jag bara konstatera att JA det var ett bra val att gå den här utbildningen. Tillsammans med Hundens hus instruktörsutbildning känns det helt enkelt mer komplett. Vill inte vara utan någon av de två utbildningarna. Kompletterar varandra bra!

Ja som ni märker kan jag skriva hur mycket som helst så ska sluta nu för NU går jag på en rätt kort men oj så välbehövlig och viktig ledighet. Vad jag/vi ska göra? Rätt gissat! Precis INGENTING som i massor… d.v.s VARA, naturen, kanske simma, ta hand om mig, om oss, om hundarna… vara tillsammans. ❤

Har också sett till att ha kryssat in ”helgdagar” i kalendern från det att ledigheten är slut. Så viktigt när en faktiskt i stort sett jobbar varje helg hela året runt och vardagarna lätt blir uppbokade. Viktigt att ta ledigt och ta hand om sig själv för att orka, bibehålla glädjen och för att orka fortsätta finnas där för andra. Sett flera andra instruktörer som gått in i den berömda väggen och den vägen vill jag inte vandra.

Med det önskar jag ALLA en riktigt TREVLIG SOMMAR!! Back in business 3:e juli med förnyad energi. Det ser jag fram emot. 😀

Nu har vi flyttat! Tja 3 meter sådär…

Skönt skönt… Sitter i vår nya lägenhet och myser. Äntligen är det klart. Jag och kära mannen + dogs x 3 har flyttat till grannlägenheten, 26 kvadratmeter mindre men bra planerad och med tvättmaskin i badrummet. Det känns totalt som ett lyft. I torsdags hjälpte vi dottern att flytta till sin första egna lya. En etta på 26 kvadrat.

Sitter nu här med Puzzel, Tim och Dante intill mig och ett antal flyttlådor ståendes på golvet. Men nu är det lugnt, ingen press på när det ska vara klart. Nu kan jag fokusera om och återkomma till hunderiet med träning, kurser och inte minst min fortutbildning… Examen närmar sig skrämmande snabbt. Andaaas… och göra det mesta jag kan av tiden som är kvar är det enda jag kan göra. Flytten kom plötsligt, lägligt och blev viktig att prioritera när möjligheten dök upp. Det här är den enda lägenhet som var aktuell för mig och Mats och vi vill bo kvar i föreningen, så nu när den blev till salu var valet rätt lätt för oss. Kommer trivas här tillsammans. 🙂

Har några idéer på nya kurser. Håll utkik på min hemsida… Eller här…

Nu admi & plugg, ha en fin dag 🙂

Snart 2017,

Vet ni, i år skippar jag det här med att göra planer och mål offentliga. Ja, jag är i full gång med planering av olika projekt för året. 😀 🙂

Ah. det enda jag vill avslöja nu och även kan rekommendera andra är en egen Bullet Journal. Tack för tips Emelie! Den har jag i stort som mål att kika i och skriva någon rad i varje kväll innan jag somnar.

Önskningar för 2017 är självklart fred i vår värld. Jag önskar också verkligen att alla i familia får vara friska, pigga och glada, både två- och fyrbenta.

Med de här raderna önskar jag och gänget…  ett riktigt…

GOTT NYTT ÅR!! 🙂