Självömkan – STOP!

En viss självömkan ingår oftast (alltid?) i sorgbearbetning. Självömkan ÄR däremot inte sorg. Det gäller att se upp så den inte börjar tära och ta mer så den istället hindrar läkning.

Puzzel tycker lite synd om sig då han vill ut till alla löptikar i området nu.

 

Jag har varit inne i ett par dagar med självömkan nu och nu säger jag – STOP! Ok. att känna ALLT men att fastna i ömkan och inte göra saker som faktiskt är bra, det är inte bra.

Så keep going med fysträning, sömn, bra mat, vila, promenader, headspace… uppbyggnad. Kan vara svårt att tillåta sig (läs mig) få må bra – för att må bra när något så hemskt hänt känns inte bra. Det är också på något vis att faktiskt ta in och acceptera det faktum att det hänt.

Här en bild på vår fina, fina älskade som liten i gräset. Utklädd till igelkotte… ❤ Det närmar sig den dag då Emma skulle fyllt 25.

 

 

 

 

 

Snart kommer jag återgå till att mestadels låta bloggen handla om hundträning och hund då det alltid varit huvudsyftet med den här bloggen från start. Hur snart får vi se… Kanske kommer det ramla in något mer inlägg om min sorg innan jag skiftar om fokus för inläggen.

Ta hand om er! ❤

Annonser

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen. / Karin Boye

Jag jobbar på med sorgen. Det händer mycket med mig nu. På ett bra sätt. Klart det är jobbigt men jag har bra support. ❤ Ni vet vilka ni är. Tack! ❤

Dante

Kommit igång med längre promenader i naturen med dogsen. Det stärker. I lördags hade jag min första valpkurs sedan februari. Fint väder, skog, sol och så valpar med entusiastiska ägare. 🙂

Ett av ekipagen under en paus på valpkursen i lördags

Lägger mycket tid på mig själv nu vilket känns helt rätt. Återhämtar mig och bygger ett steg i taget… ett steg i taget…

Från nästa vecka öppnar jag upp för privatlektioner igen. Lättast bokar du via min mail: hej@mariawillers.se

Nu just breath…

En vecka till… ?…

Det känns som vi skulle kunnat stanna längre i Mora. Ett gott betyg alltså på en välgörande vistelse.

Kan absolut tänka mig att det här är ett ställe och en stuga att återkomma till vid tillfälle. Smidigt med tågresa, mysigt boende och nära till affär och matställen. OCH inte minst underbar natur med riktig stor skog och så fint väder på det.

Har sovit massor, vilat massor, promenerat i natur, lyssnat på headspace, ätit gott och tja varit.

 

 

På lördag startar jag upp en första kurs efter uppehåll. En valpkurs vid Björkhagen. Fler kurser startar i maj. Bland annat en rallylydnadskurs för nybörjare. Den hittar du HÄR.

Nu liten stunds sömn.

KRAM från mig och mina fyrbenta vänner.

Nu finns hon inte mer…

❤ Vår älskade dotter – mitt älskade barn Emma ❤

Du fattas mig!!

Ord som passade för att beskriva Emma var: Snäll, fin, rar, oerhört kreativ, påhittig, finurlig, glad och positiv. Hon gick in i och dök djupt i kunskaper runt det hon blev intresserad av. Allt från dataspel, lära sig koreanska, blommor och dess latinska namn, spela saxofon hemma och i Berwaldhallen, självlärd på trummor – ja det byggdes till och med ett trumset av hinkar, grytlock, massvis med trådar kors och tvärs till en egengjord fotpedal. Och jupp, det fungerade som ett trumset. En bärbar dator av trä byggdes. Cykla på enhjuling var inga problem… Listan kan göras hur lång som helst.

Framförallt var hon min älskade dotter! Ni kanske vet det där osynliga men ändå så synliga bandet mellan mor och barn. Nu finns hon inte mer.

Den 28:e februari i år valde hon att avsluta sitt liv och jag var inte där. Inte just där och då… Sedan att jag kämpat och gjort så gott jag kunnat… de tankarna och vetskapen räcker inte långt just just nu.

Skrev den här texten den 24:e januari och mailade den till min fantastiska coach och vän Eva-Marie när jag kände mig trött och maktlös…

Nu så sitter jag hemma och andas ner oron…

Tänk dig att bli nedsläppt som helt oerfaren när det gäller draghundar. Hux flux bli nedsläppt mitt i ett snöoväder tillsammans med ett gäng draghundar, fel utrustning, ingen mat, helt oförberedd..  Målet är att ta sig i mål först… – och finns det ett mål. Enda jag vet är att målet långt där borta är livsviktigt – det gäller din dotter – om hon kommer välja livet – eller döden… Samtidigt – du kan själv inte ha kontroll över det – eftersom det är inte du – du vet inte vad som hjälper – eller stjälper – men du vill snabbt snabbt ta dig till målet ändå… – när du ser hopplösheten – märkena på armarna – du vill göra ALLT – och det NU… – Samtidigt – vet du – det går inte att bestämma över någon annan – och det är ett ultralopp – med draghundar – du kan inte köra i full fart hela tiden i ett ultramaratonlopp – hundarna måste få mat – de behöver vila – de behöver vatten – det behöver sova – och kroppen behöver tas om hand för att hålla – de behöver värme – av varandra – av mig – och jag av dem – det går inte att driva på heeeela tiden – då går de under – liksom jag – de behöver känna livsglädje – annars vill de inte längre till något mål – njuta när solen tittar fram – njuta av natur – av varandra – av att bara vara… tassar kan behöva ses över – kanske jag behöver pausa på vägen och planera in stopp – stopp för att få tag i mat – ja så kan jag fortsätta länge… Jag vet inte om mitt mål är detsamma som målet själv har. Målet kanske inte blir som just jag vill även om jag hoppas av hela mitt hjärta.

Men tänk om jag bara ser målet och inte stannar upp under tiden. Om jag lägger ALL min kraft och fokus på målet. – Så därför viktigt att också kunna släppa – ha tilltro. Jag lär mig efterhand att pausa och stanna upp – att jag som förare också får finnas och ta plats. – Att inte ta över ansvaret för målet som tillhör någon annan. – Jag är säker på att vilja leva – tittar jag enbart mot målet för någon annan – var tar då livet vägen för mig  – så svårt – men behöver få glädjas – äta – slappna av – njuta – så svårt när en ser nära må dåligt – riktigt dåligt – maktlöshet – och ändå – finnas där – och släpp – vara med – vara i varje enskilt nu… Ledsen – bestört – frustration. OCH Jag längtar efter njutning… – Att njuta av slädturen – hinna se himlen – känna värmen från hundarna – stanna upp och inte bara se ett mål som det är sååå bråttom att komma fram till. Utgången kan ingen veta och vore synd om jag inte alls lyckats att också stanna upp och njuta av det fina andra på vägen utan bara känt skräck. Skräcken som en kan känna när du ser din nära kära dotter stå vid stupet och tvekar farligt nära kanten… När på dygnet kan du inte veta det kan bara hon. Det jag kan vara är en förebild, vara den jag vill vara. Om det räcker? Ingen vet… Grymt tufft. Kan inte vara hos Emma 24/7 och det vill hon inte heller – förstås.

 

❤ Vår älskade Emma blev 24 år ❤

Det här finns skrivet på Minds hemsida: Cecilia Dhejne arbetar som överläkare på Enheten för könsidentitetsutredningar på Huddinge sjukhus. Deras uppdrag är att hjälpa personer som inte känner sig rätt i sitt kön. Ett ord för att lida av den känslan är könsdysfori.

– Könsdysfori grundar sig i att kropp och könsidentitet inte passar ihop. Att folk inte ser en som den man egentligen är kan ge ångest, depression och självmordstankar, säger Cecilia Dhejne.

På gruppnivå har transpersoner en sämre psykisk hälsa än övriga befolkningen. En tredjedel har någon gång försökt att ta sitt liv, och i åldern 15-19 hela 40 procent. Enligt avdelningen för Hälsovetenskap (HLV) är det att jämföra med att sex procent av den allmänna befolkningen gjort självmordsförsök.

– Många är vilsna och skamfyllda. Risken för hatbrott och mobbing som ”jävla bög” skapar såklart otrygghet, säger Cecilia Dehjne.

Ge gärna ett bidrag till: Mind, Suicide Zero eller till Hjärnfonden.

Jag och min man får bra stöd från både underbara vänner, grannar, släkt och professionella som vi plockat in. Det jag saknat och saknar är var finns psykvården?… Framförallt tänker jag då på Emma. Många många hål i vården tyvärr. Det har automatiskt gjorts en lex Maria anmälan. Men vad som än händer med den så ger det inte vår kära Emma tillbaka till oss.

Nu förbereder vi vår dotters begravning och tar helt ledigt en tid. En vecka har vi sedan länge inplanerad för att åka till Mora och bara vara i natur och ta promenader. Tacksam över att jag och min man har varandra i denna oerhört tuffa situation. Puzzel och Dante finns här med sina svansviftningar, mys och sina glada uttryck på morgnarna när det är dags att ta sig upp och gå ut på promenad.

I mitten av april så startar jag upp mina kurser och privatlektioner igen. Säker på att just det kommer kännas fint och rätt att få träffa alla hundar och ägare igen och att vara i kursbubblan.

Till dess, – ta hand om varandra! Maria

Året som gått… och Gott Nytt År!!

Har funderat ett par dagar över om jag ska skriva något om år 2017. Klart jag ska!

Allt är inte alltid en dans på rosor och varför gömma undan det jobbiga och bara skriva om det bra och flashiga på fejan eller i bloggen. Livet är…

Relaterad bild

Det har på flera sätt varit ett tufft år. Mina närmaste tvåbeningar kämpar på med hälsan på olika sätt. ❤ ❤ Att leva med sjuka nära anhöriga som mår dåligt vid ens sida skapar lätt oro och tar i perioder massor med energi. Emellanåt känner jag mig väldigt maktlös vid sidan av. Jag supportar så gott jag förmår, även om det ibland känns som en droppe i havet. Varje år går jag igenom och bestämmer mig för vilken organisation jag vill stötta månatligen. Inför 2018 har valet känts ganska givet, det blir till:  http://www.hjarnfonden.se/

Min älskade mellis Tim som levt med kronisk sjukdom blev till slut så pass dålig att jag fick ta det tuffa beslutet att låta honom somna in för ett par månader sedan. Saknar honom. ❤

De båda kaninerna Snow och Zelda har fått lämna familjen. Zelda blev akut sjuk och beslutet togs på plats direkt hos veterinären att låta henne gå. Snow har det nu bra i Göteborg där han bor med en kompis och de har eget rum att skutta runt i och har sällskap av varandra. Visst ser de ut att ha det fint?!

Snow (numer Hollis) tillsammans med sin nya vän

 

Mest bilder på mina hundar, djur och mig själv?! Jupp! Det är ett medvetet val… Hundarna får stå ut med att vara med på bild. Mina kära tvåbeningar är inte lika förtjusta i att bli fotade vilket jag respekterar. Att jag inte fotar eller nämner dem så ofta är helt av respekt till dem. Älskar hela min lilla familj innerligt!

Och visst har det funnits bra stunder och perioder under året. Efter mer än 20 år har vi flyttat till mindre och vi stormtrivs i nya lägenheten. Bättre planerad för våra nuvarande behov på alla sätt och vis. Mysig lägenhet med kakelugn framför soffan och såå lyxigt med tvättmaskin i badrummet. 😀 Det finns fortfarande en del att pyssla med för att bli ”klara” om man nu blir det. Bland annat lite tavlor och gardiner som ska upp vilket bara är trevlig sysselsättning.

Jag gick en givande och rolig längre utbildning för Canis och blev diplomerad klickerinstruktör. Väldigt glad för det! 😀 Har fortsatt i år som ”VIP-observatör” för den klass som går nu fram till i sommar.

Jag och Mats + hundarna fick en underbar Årevistelse tillsammans i härlig natur med promenader och återhämtning.

Nu blickar jag framåt och vill ge massor med kärlek, läkning och kraft till ALLA! ❤

Egna planer?! Ja visst… men kommer hålla en del för mig själv och annat återkommer jag till. 😉

Med det önskar jag alla ett riktigt Gott Nytt År!!

Älskade Tim, timmelim, strumpelumpa…

”En väldigt fluffig och ovanligt ljus stjärna har tänts på vårt himlavalv. ❤️ 🐾 Nu gick det inte längre. 😭 Allra mysigaste, kullerbyttigaste, studsigaste och allra mest arbetsvilliga, tålmodiga, matglade, älskade Tim timmelim strumpelumpa ❤️ fick idag somna in efter flera år kämpandes med sjukdomar. Nu sitter jag bara och behöver stirra rakt fram och ta in dagen som varit… – det är inte lätt… Kommer säkert behöva skriva av mig på bloggen så småningom och lägga ut många många fina bilder från den fina tid vi fått ha tillsammans. Men nu behöver jag bara få vara och sörja en väldigt kär vän. Älskade Tim ❤️ – saknar dig… ❤️”

Just precis så skrev jag på min Facebooksida i tisdags kväll. Ja, vad skriver man… Det finns liksom inte tillräckligt med ord. Så istället har jag plockat ut några av alla bilder på älskade Tim. Han saknas och har lämnat ett tomrum efter sig. Att gå igenom bilder och titta, sortera, titta igen, minnas är ett sätt för mig att bearbeta. Så ser ni mig flytta om i album, lägga om, lägga till och ta bort bilder så är det det som sker… – ett sorgearbete.

Jättesvårt att välja ut bland alla bilder men här kommer några minnesbilder från våra år tillsammans. ❤

Finns så många härliga minnen och så många bilder… Vila i frid Tim, timmelim, strumpelumpa, kullebyttis Tim. ❤ Älskade hund, älskade vän. ❤