Nytt kapitel. Vad har hjälpt?! (& hjälper).

Det är fortfarande samma bok och historien finns kvar. Dom tidigare sidorna är skrivna, tryckta och utgivna, levda. Både det fantastiska och tragiska.

Idag är det 4år sedan vår dotter Emma dog. Till slut orkade hon inte längre. Hon orkade inte längre med dom känslor som plågade henne, alltför länge och alltför starkt! Historien har jag bloggat mer om tidigare och upprepar inte här.

Nu vill jag mer dela med mig av vad som hjälpt mig i sorgeprocessen och även ur den utmattning som givet varit efter flera års kämpande och med känslor mellan hopp och förtvivlan.

Först vill jag skriva att nej enbart tid LÄKER inte alla sår! Precis som om du håller på att förblöda fysiskt och det då tas in support direkt för att få stopp på blödningen, så är snabb support utifrån något jag ser som en väldigt viktig faktor i sorgeprocessen. Eftersom min man jobbar som parterapeut så hade vi fint med kontakter inom terapisfären (vi arbetade tillsammans före Emmas död). Och yes, underbara grannar och några nyfunna vänner. Listar det jag upplevt stärkande utan inbördes ordning i viktighetsgrad. Tänker att det som hjälpt mig och det jag skriver nedan kanske kan vara till viss support för någon mer.

  • Grannar som ringde på dörren och gav en kram, sa något litet ord, lämnade mat utanför dörren, ett tänker på er kort.
  • Goda vänner, (terapeuter) som tog emot oss i sitt hem redan någon dag efteråt. Fick middag, fick prata av oss. Höra deras ärliga tankar, reflektioner och vara i deras varma, kärleksfulla atsmosfär.
  • EMDR för hjälp med dom mer envisa traumatiska bilder som fastnat på näthinnan från jobbiga situationer.
  • Första akuta veckorna – sömnmedicin och lättaste lugnande medicin som inte var beroendeframkallande för att få sova och hålla dom mest hemska känslorna i schack. Var noga med att trappa ner på dom här redan efter en tre veckor i mitt fall.
  • Kostrådgivning från redigt bra idrottsnutritionist. Hade ätit kasst under en längre tid på grund av akututryckningar, stress, kaos… ja, ni förstår nog. Jättebra för att boosta kropp och knopp.
  • Naprapat, kiropraktor när det gått en tid. Något som var för mig, komma iväg för egen tid. Puff och energi in för att få hjulen att rulla åt positivt håll. Fysisk uppbyggnad, power.
  • Samtal med professionell regelbundet, snabbt efter traumat och kontinuerligt under en tid. Prata, prata, prata, bearbeta.
  • Besökte platser som jag och Emma hade minnen ifrån.
  • Musik. I början musik som frigjorde gråt, känslosamma låtar. Låtar om förlust, saknad, sorg. Låtar som Emma tyckte om och vi hade som lite gemensamma. Sen mer stärkande låtar med pepp, styrka och energi. Nu mer blandat och kan lyssna på gladglada låtar nu, vilket jag inte alls kunde göra i början.
  • Brusreducerande hörlurar med bra ljud i. Kunna stänga ute omgivningens brus för återhämtning och hjärnvila. Peppmusik inför jobb, fysträning och för att få in energi.
  • Tillåter mig själv att emellanåt beställa hem mat eller äta ute när matlagning känns tungt.
  • Bearbetat genom att titta på mycket foton av Magnus/Emma. Plockat, luktat på, känt på, väckt upp minnen och bearbetat via tidigare sparade leksaker, kläder, böcker, teckningar som Emma gjort. Skänkt bort något, slängt något, sålt något och sparat en del.
  • Skrivit om det, precis som jag gör nu.
  • ”Tvingande” positiva rutiner. Det går inte att ligga kvar i sängen när en har hundar med glada svansar som kommer och slickar en i ansiktet på morgonen. Bästa väckningen för att komma upp och ut. Även inbokade tider med andra som en inte vill missa.
  • Antidepressiv medicin under en begränsad period.
  • Ligga och andas djupt och medvetet långt ner i magen.
  • När någon erbjuder support och hjälp. Tveka inte att säga ja tack, (eller nej tack) efter vad som ärligen är till din hjälp.
  • Natur.
  • Läst på och tagit in information om sorgbearbetning och om självmord.
  • Nyfunna vänner med liknande värderingar. Rent hem och ett polerat yttre är inte det viktigaste. Vänner som jag kan vara mig själv tillsammans med utan krusiduller. Med både det glada och ledsna.
  • Varit öppen med det som hänt.
  • Komma tillbaka rätt snabbt i jobb men på en lägre nivå. Jag splittrar mig inte längre utan har 100% fokus på arbete med hundar och deras ägare. Ett jobb istället för tre. Det är ju det här jag brinner för (inlärning /hund/människa).
  • Fysiskt träning i den mån jag kunnat och fått till. Ju hårdare och mer, desto bättre mentalt mående för mig. Återhämtning däremellan.
  • Några av punkterna ovan använder jag mig fortsatt av och det finns säkert mer att lägga till men det här är vad jag kom på just, just nu.

Det här är min lista och alla sörjer på sitt sätt. Finns inga rätt eller fel här.

Det fanns nog en annan mening idag med att jag hade min första och enda tid till Spine Center vid Löwenströmska sjukhuset. Själva besöket för att prata om och undersöka den artros och det diskbråck jag har gav inget mer än en väldigt basic, och grov undersökning att jaha… du verkar ha koll på det här och vi var båda 100% överens om att operation inte är aktuell. OCH ändå, det känns som att det fanns en mening i att jag skulle dit just idag. Just 28:e februari på dödsdagen och tankarna finns förstås än mer på Emma en dag som denna. Det var på Löwenströmska BB som Magnus/Emma föddes och jag minns känslan av att hålla lilla M i min famn när vi stod och väntade på taxi för att ta oss hem därifrån. En enkel förlossning och med en graviditet jag mådde så bra i.

Redo att vända kapitel i boken. Ger mig friheten att bläddra i boken och bland tidigare sidor. Dom finns kvar och kommer alltid finnas kvar.

”En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi leva!”

Min överlevnadsinstinkt vid rädsla, osäkerhet, hot mot mig direkt har sen jag varit liten varit att stillna och hålla tyst. I vissa fall har jag också enorma powerkrafter!! Ikväll väljer jag att inte stillna i sorgen utan åker till hundhall för att träna. Tillsammans med en god vän, hennes hund och med Tryggve. Vi kommer leka, busa, röra på oss och inte hålla tyst. Det kan jag lova! Och älskade Emma var du än finns… du finns med oss när vi leker ikväll!! ❤

Har du läst ända hit, tack! Vi behöver alla, all värme och gemytlig gemenskap i dagens minst sagt oroliga tider. ❤

2 reaktioner till “Nytt kapitel. Vad har hjälpt?! (& hjälper).

  1. Känner med dig Maria. Nej tiden läker inte alla sår, men smärtan dämpas successivt även om den aldrig försvinner men man kan börja leva igen. ❤️

    1. Tack! ❤ Tiden hjälper till men det som hjälpt mig mest med läkning är den support jag fått (så tacksam för det) och sett till att få. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.