Kristallklart!

Klockan är fem på morgonen när jag skriver det här. Jag gav Dante för mycket gotta igår när vi tränade så han är kass i magen. 😦 Klantigt av mig men med magvila, fortiflora, ris och en lugn dag så kommer han säkert snabbt bli bra igen. ❤

För er med sorg eller som har någon i er närhet med sorg. Jag rekommenderar er att läsa om sorgens olika faser:  https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/sorg

Och om sorgbearbetning här: https://www.sorg.se/fakta-om-sorg/

Det finns egentligen inga självklara faser eller en exakt ordning som olika faser följer men de kan ändå vara till hjälp för att lättare förstå vad en själv och andra kanske går igenom.

Jag känner igen mig i de olika faserna och att första året är det absolut värsta så jo, det håller jag med om.

För mig så har processen i väldigt grova drag sett ut så här fram tills nu,

Chockfasen, vandrade runt fram och tillbaka, fram och tillbaka hemma i lägenheten gråtandes i timmar när jag fått beskedet. Spelade upp olika scenarior om och om igen. Förnekande, är det verkligen sant… Avstängd för allt annat runt mig än det ofattbara som hänt. Fick äta milt lugnande och sömntablett första veckan för att få sova och ”kunna fungera”.

Reaktionsfasen, situationer och händelser spelas upp om och om igen. Kunde jag gjort något, alla OM inte/OM det vore si och så… Skuldkänslor, tomhet, paralyserade känslor. Trötthet, svårt att minnas det andra sagt/vad jag tänkt göra.

Bearbetningsfas, samtalsstöd, olika typer av support. Trötthet både av sorg och från åren som var innan med många tuffa turer. Ledsenhet, ilska, uppgivenhet, minnen som spelas upp men inte lika dramatiska känslor som tidigare. Även fina, varma minnen börjar dyka upp, saknad. Efterhand sakta, sakta mer energi och mer sällan dramatiska flashbacks. Emellanåt fortsatt förlamande trötthet och energitapp med ”pyspunka”. Kan konstatera att det många sagt om första året verkar stämma för mig med. Varje datum/månad/tradition påminner om och blir annorlunda. Och det tar tid MEN även om en går igenom sorg olika så om jag skulle vilja ge ett råd så är det verkligen: ta hjälp, se till att få stöd för ”bara” tid upplever jag inte ger läkning. Tid kan göra att det jobbiga hamnar mer i bakgrunden för nya händelser lägger sig emellan, men att just tid läker alla sår stämmer inte för mig. Det vore lite som att sitta och titta på en väldigt stor sårskada och inte göra något mer än att vänta och hoppas på att blödningen går över… men det är mycket klokare att ta hand om sorgen direkt med all support som går (obs! det som är support just för var och en, – och det kan ju se helt olika ut). ❤

Nyorienteringsfas, börjar se framåt och har mer energi. Kan skratta mer och se ljusare på framtiden. Njuter av stunder i nuet, utforskar vad vill jag med livet med de nya förutsättningarna. Minnet sviktar inte på samma vis längre utan jag kommer ihåg så länge det inte kryper in alltför mycket stress. Flashbacks kommer mer och mer sällan och oftast kortare stunder och mindre dramatiska. Det kommer nog alltid vara så att tuffa minnen finns bredvid de fina och varma, men de behöver inte hindra eller blockera ut det som är och känns bra. Börjar söka mig ut mer och kunna se och vara närvarande med andra och det som händer i världen runt mig. Mån om att fortsätta boosta energi, utvecklas och att ta hand om mig själv. Jag har sedan en tid börjat reda ut mer på allvar, men vad vill jag då? Vad säger mitt hjärta och vad säger min hjärna… Har läst Johannes Hansens bok Tough love och i den period jag varit/är i nu så har den varit/är bra läsning för mig. Jag är nästan klar med en 6 månaders plan som jag vänt och vridit på under en period nu. Jag har tänkt, testat, pratat igenom, skrivit ner, provat. Sänkt ambitionsnivån och valt bort till förmån till annat som kommer få mer plats, utrymme och fokus. Faserna har som sagt inga kristallklara början och slut, utan de går in i varandra, lappar över varandra och går lite kors och tvärs fram och tillbaka. Det kan växla vilken fas man befinner sig i för dagen. Jag har mer och mer ”hamnat” i nyorienteringsfasen nu vilket inte varit moget tidigare mer än kortare stunder. Visst jag kan fortfarande hamna i förlamande trötthet och ”pyspunkeläge” men det går över mycket fortare nu. Generellt är jag mycket starkare.

Och alltså fyrbenta vänner! Vet inte hur jag gjorde för att ta mig ut med dem på sina rastningsrundor och hur jag lyckades hålla deras rutiner under chockfasen och den allra första tiden men på något vis så var det bara något jag gjorde. Hundar är fantastiska. ❤ ❤

Varför jag skriver allt detta? Det är en bra bearbetning för mig att skriva ner och få på pränt hur det har varit och var befinner jag mig nu. Jag tror väl kanske också att det jag skriver till viss del kan bli till support och stöd till någon som själv sörjer eller står bredvid någon i sorg. ❤

För en liten tid sedan så påbörjade jag en till fortbildning inom hund. Glad den känns såå rätt, mer och mer rätt faktiskt efterhand som jag kommer in i det. Mer om den i nästa blogginlägg, eller i nästnästa. 😉 Yes, det kommer märkas av i kursutbudet framöver.

I morse när jag vaknade kände jag mig kristallklar! Det kristallklara kommer skrivas in i min 6 månaders plan under dagen. 🙂 Om jag inte råkar få ”pyspunka” just idag. 😉

Önskar ALLA en fin dag!

En reaktion till “Kristallklart!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.